fredag, oktober 26, 2012

Hårlös? Jag?

Problem: mina naglar har fått små små (typ knappnålsstora) gropar.
Googling: "gropar i naglarna"
Resultat: "På väg mot hel eller delvis flintskallighet"

Det var kanske inte riktigt det svaret jag hade hoppats på. Å andra sidan har man ju hört att man inte ska diagnostisera sig själv med hjälp av Internet, men jag kommer nog att vara liiite försiktigare med kammen och fönen i framtiden. Någon som har numret till en bra perukmakare? Just in case liksom...

fredag, oktober 12, 2012

Det brinner, det brinner... inte...

Oftast så fungerar världen på ett ganska logiskt vis, a ger b och det mesta passar in i vårt tänkta mönster. Men så ibland så går det inte ihop sig alls. Som det här med att elda.

När jag var kanske runt 10-12 så satte vi in en braskamin i vardagsrummet. Mysigt, energieffektivt och en rad andra fördelar. Problemet var att jag sällan fick eld i den. Nu står jag här hemma hos min mamma typ 15 år senare och tittar på elden; tidningspapper i botten, ved ovanpå (jag har till och med sprutat på lite tändvätska för att få någon effekt på det hela). Pappret brinner ju bra, men det är ju det där kritiska läget när det ska ta eld i själva veden där det alltid skiter sig. Flammorna slickar runt runt veden och så blir de mindre och mindre, tills de dör.

Okej, tänker ni. Du är bara asdålig på att elda. Må så vara, men hur svårt kan det va? Och det är här den ologiska biten kommer in. Alla har vi väl sett videosnuttar i skolan eller under någon brandutbildning på ett risigt inrett vardagsrum med ett litet adventsljus på något bord. Ljuset välts omkull på duken, tio sekunder senare slår det ut stora flammor i gardinerna, stoppningen i fåtöljen äts snabbt upp och elden sprider sig som, ja, som en löpeld helt enkelt. En liten speakerröst från Statens provningsanstalt guidar oss i händelseförloppet och berättar att "efter två minuter är hela rummet övertänt".

Hur kan mina egna eldningsförsök där jag har papper, ved och tändvätska (noga utvalda eldningsmaterial alltså) och dessutom försöker fjutta på i en miljö vars hela syfte är att det ska brinna där, vara så framgångslösa? Jag måste säga att när man har stått framför en brasa och med tankekraft försökt få igång elden som en sista utväg, då har man inte riktigt lika mycket respekt för de där "Du släckte väl ljuset?"-lapparna som folk klistrar upp på sina ytterdörrar. Det känns bara helt ologiskt att mitt hus kan brinna upp när jag inte ens kan få eld på en torr träbit.

fredag, oktober 05, 2012

Räddaren i skogen

Idag var jag ute och räddade kids i Rydsskogen (inte att förväxlas med Rydskidsen). De var vilse på cykelbanan med orienteringskartorna i högsta hugg och jag hjälpte dem vilket väl får anses vara lite fusk. Men om man nu ska försöka ha så mycket anknytning till verkligheten som möjligt i skolan så är det väl bra om ungarna lär sig att man kan fråga efter hjälp om man gått vilse.. Det är skills det också. Å andra sidan kanske mina råd var helt åt skogen. Bokstavligt talat.

måndag, oktober 01, 2012

Nej det handlar inte om mig...

Idag fick jag ett nyhetsmail från Amnesty International med ämnesraden: "Stå upp för rätten till bostad". JA! tänkte jag, och kände mig genast träffad eftersom jag är lite sådär mellan två bostäder (varav den andra inte riktigt är funnen ännu). När jag öppnade mailet såg jag att det handlade om romer i Italien som blir tvångsvräkta från sina skjul i olika läger runt om i landet. En man berättar att han blev av med jobbet för att han inte kunde använda bilen för att ta sig dit. Han och hans familj var nämligen tvungen att bo i den nu när de blivit av med sin bostad. Och här sitter jag och dissar andrahandskontrakt för att det var en så ful skinnsoffa i vardagsrummet... PERSPEKTIV!

torsdag, september 27, 2012

Bara tills döden skiljer er åt

En kompis och jag diskuterade en gång huruvida vi som skilsmässobarn har svårare att tro på äktenskapet än andra. Jag har svårt att se att jag någonsin kommer vara 100 % säker på att den jag går tillsammans med fram till altaret, kommer vara den personen som jag kommer leva resten av mitt liv med. Ja menar, titta på statistiken. Vad är det som säger att jag inte är bland de 50 % som faktiskt skiljer sig? Att säga att "det kommer inte hända oss" känns bara naivt. Eller är det faktiskt så att när jag väl träffar den rätte så kommer det falla på plats? FAST å andra sidan. Hur många har inte varit 100 % säkra på att de ska leva ihop för resten av deras liv men ändå lämnar in sina skilsmässopapper 8 år senare?

Jag kanske är lite gammaldags, men jag tycker faktiskt att när man gifter sig så ska man i alla fall ha inställningen att det ska hålla för evigt. Förhållandet kanske inte håller och det är helt okej, men spela inte matchen om ni inte planerar att vinna.

Mitt problem med att andra skiljer sig är att det känns lite personligt varje gång. Det känns som att chansen att jag ska lyckas minskar för varje skilsmässa jag hör talas om. Mest deprimerande är det ju när man går till frisören och läser att typ alla Hollywood-människor som precis hade gift sig förra gången man satt i stolen med en back-och-framvänd cape på sig, nu har skiljt sig.

Så vad är det då för fel på kändisarna? Kastar sig ut i någon romans, står och hoppar i en soffa hos Oprah och gapar om hur mycket man älskar sin (sedan tre veckor tillbaka) flickvän (yes Tom Cruise, I'm talking to you). Och sen gifter de sig. Och sen skiljer de sig. Lär de sig aldrig? Är det någon som på riktigt tror att Brangelina kommer hålla för alltid? Världsdelarna börjar ju liksom ta slut, de kan inte hämta hem fler barn från tredje-världen för att ge dem ett liv i lyx och överflöd. Va fan ska de hitta på då? Alla par behöver en gemensam hobby liksom...

Jag älskar att läsa om de där kändisparen som lyckas hålla ihop det. Susan Sarandon och Tim Robbins (ja hon i Thelma & Louise och han i Nyckeln till frihet), hade varit ihop lika länge som jag var gammal (alltså de blev ihop 1986...). Tills. De. Gjorde. Slut. för tre år sedan. Den som för närvarande verkar inneha Hollywood-rekordet är vår käre John Travolta. Hoppas att han scientolog-hjärntvättat sin fru bättre än Tom Cruise gjorde med Katie Holmes så att fru Travolta stannar tills rymdskeppet kommer och hämtar hem dem.

fredag, augusti 10, 2012

Goda nyheter i Öst och West

Visst är det härligt när man läser goda nyheter i media. Idag läste jag att Way out west, festivalen som körde igång igår i fina Göteborg, inte kommer att servera något kött på festivalområdet, vilket kommer att minska festivalens miljöpåverkan med 20 %. Ja, varför inte liksom? Några dagar utan kött har inte en människa dött av (snarare tvärtom).

När prideparaden tågade genom Stockholm i lördags var ca 590 000 människor där och tittade eller deltog. Det är ganska mycket folk! Särskilt när man jämför med English Defence League (antimuslimsk organisation)manifestation, dit ca 50 personer dök upp.

Kärlek vs. hat: 1-0

torsdag, augusti 09, 2012

Veckans superpryl: opumpade cykeldäck

Ja, ni läste rätt (eller, jag skrev inte fel). Sedan jag kom hem från England har jag flåsande trampat runt i stan. "Ojoj vad har hänt med mig kondis", tänkte jag. Gud vad det var jobbigt att cykla. I ett par veckor höll jag på så. Pust och stånk. Tills en dag då jag stannade till vid en cykelpump och matade i lite luft i däcken. Sedan dess har jag svischat fram, däcken har knappt vidrört marken. Och jag har insett att det var inte mig det var fel på. Det var ju hojen. Och, om däcken aldrig hade varit opumpade från början hade jag aldrig kunnat glädjas över att min kondis inte var så himla dålig som jag från början trodde. Lite som att om man har en sten i skon ska man vänta så länge man kan med att ta bort den, för ju längre man väntar, desto skönare är det när man väl tar bort den.

Och med de visdomsorden säger jag tack för mig. Tack tack.

onsdag, augusti 08, 2012

Handboll är bäst, fuck fotboll

Handboll. Smaken är ju som baken men enligt mig är handboll lätt den roligaste lagsporten att titta på. Idag spelade Sverige mot Danmark i kvartsfinalen och det var spännande hela tiden och OLIIIDLIGT spännande typ en tredjedel av matchen. Hur ofta händer det i till exempel fotboll? Under en fotbollsmatch kan du ta dig en tupplur i soffan på 35 minuter eller till och med i 85 minuter och när du vaknar är det som att tiden har stått stilla. Längst upp i vänstra hörnet lyser nollorna.

Tre förklaringar till varför fotboll är tråkigare än handboll (ja, det här är väldigt objektivt om ni undrar):

1. Det blir (så gott som) aldrig mål i fotboll. I handboll blir det mål.
2. Handbollsspelarna ligger inte ner på backen och skriker som små barn för att en motspelare råkade springa förbi och vinddraget gjorde att de föll i backen (som de gör i fotboll).
3. Man varnar inte för passivt spel. I fotboll får man tråka ut publiken hur länge man vill. I handboll blir man av med bollen om man inte pallar att göra något vettigt med den. Kanske något för FIFA att fundera på...

Man kan ju också fundera på hur logisk en sport som fotboll är. Man ska få in en boll i ett mål. Med fötterna. Vilka andra aktiviteter utför vi med fötterna? Fötterna har vi för att gå/springa med samt sparka i väggen när vi är arga, varför, varför ska vi försöka peta in en boll i mål utan att använda händerna. OM de skulle börja använda händerna i fotboll (lite grann i alla fall), så kanske det skulle hända (haha!) lite mer. Ytterligare en sak för FIFA att fundera på...

måndag, juli 23, 2012

Drömmar - det tråkigaste som finns

Visst har ni vaknat upp från en härlig/knäpp/skum dröm någon gång och velat berätta den för något. Snälla, låt bli. Tyvärr finns det inget som är så tråkigt att lyssna på som folks drömmar. "Asså jag hade en så himla konstig dröm, jag var typ hemma, och så var min pappa där, fast det var liksom inte min pappa. Och sen helt plötsligt så var vi någon annanstans och vi cyklade liksom i luften. Sååå himla konstigt". Ja om det hade varit verklighet. Men nu råkade det ju va en dröm, och därmed ganska normalt.

Jag kan bara komma på två tillfällen när det faktiskt är okej att berätta om sina drömmar för någon annan och det är

1) när den man berättar för är med i drömmen. Det är helt okej om det är lite snuskigt. Man är ju liksom inte ansvarig för det man drömmer. Alternativt kan en gemensam bekant förekomma i drömmen, men då är diverse snuskigheter mer eller mindre ett krav.

2) om det är en heeelt jävla superstörd dröm. Det här är lite öppet för tolkning, men tänk er att det ska vara något som ni aldrig någonsin kunnat komma på ens i er vildaste fantasi.

Så. Nu har ni fått lite på fötterna. Mitt tips är att göra knäppa saker i verkligheten istället som ni kan berätta om. Kraven för wow-faktorn är mycket lägre då.

lördag, juli 07, 2012

Tjockisprofetian

Jag drömde om dig i natt, skrev jag till L på facebook. Vi skulle typ klämma oss igenom ett staket och du kom igenom men inte jag. Jag var tjockare än dig! Nu kanske ni tycker att jag är en väldigt elak vän men eftersom min L är gravid i åttonde månaden, vilket hon även var i drömmen, så tog hon inte illa upp.

Två dagar senare skickar en annan kompis ett meddelande till mig på facebook: Jag drömde om dig i natt. Du var jättetjock!

Hmm... jag börjar se ett mönster. För er som läste mitt inlägg om hur jag ibland misshandlar mig själv med godis så kan jag säga att det inte har blivit några direkta förbättringar på den fronten. Det här kanske är en varningssignal. Snart kommer jag börja klicka in på Gå-ner-20-kilo-på-4-veckor-annonserna på facebook och börja tillbe Fredrik Paulún. Något måste nog göras. Jag återkommer!

söndag, juli 01, 2012

Maturba... what?

Till skolan här i Bristol kommer folk från hela världen. I torsdags på en lektion satt jag bredvid Ah Young från Sydkorea. Hon verkar förstå det mesta i texterna vi läser och vi kan utan problem konversera på engelska.

Ibland förstår man dock att vi inte har förvärvat vår engelska på riktigt samma vis eller kanske snarare, inte blivit "utsatta" för samma vokabulär. Vår lärare gav oss ett papper med olika knasiga lagar från hela världen (typ "I Ohio är det olagligt att supa ner en fisk"). Vår uppgift var att försöka lista ut vilken av lagarna som var påhittad.

Jag och Ah Young samarbetade och läste igenom lagarna. Lag nummer två på listan löd "In Indonesia, the penalty for masturbation is decapitation" (I Indonesien är straffet för onani halshuggning). Jag sneglar på Ah Youngs papper och ser att hon ringar in orden masturbation och decapitation. "I don't understand, what is this?" säger hon och pekar med pennan på orden. Ehhh...

Nästa lag: "In Bahrain, a male doctor can only examine the genitals of a woman in the reflection of a mirror" (I Bahrain får en manlig läkare bara undersöka en kvinnas könsorgan genom att titta på dem i en spegel). Ah Young ringar in "genitals".

Jag började fundera. När lärde jag mig glosan "masturbation"? Det lär ju inte varit i skolan. Amerikansk populärkultur låter rimligare. Jag minns filmatiseringen av Hair, som jag såg långt innan jag kunde läsa undertexten, och sången Sodomy. Texten går såhär:

Sodomy
Fellatio
Cunnilingus
Pederasty

Father, why do these words sound so nasty?

Masturbation can be fun
Join the holy orgy
Kama Sutra
Everyone!

En vild gissning är att Hair aldrig blev en hit i Sydkorea...

Och, för er som undrar hur jag förklarade för Ah Young vad maturbation och genitals är för något: "it's when your touching yourself" och "a persons private area". "ÅÅhhh", sa Ah Young och var direkt med på notorna.

måndag, juni 25, 2012

Om gudstjänster - det kostar att ligga på topp

När jag är utomlands tycker jag att det är lite kul att kolla in kyrkor. De är ofta sjukt imponerande och så kan man gå runt där och filosofera lite för sig själv. Ytterligare ett steg är att vara med på en gudstjänst av något slag. När vi var i Florens förra året var vi med på en 8.00-gudstjänst i Duman vilket var ganska intressant eftersom det var på italienska och vi inte fattade någonting. Eller jo vi förstod två ord: Pornografi och Europa. När det var slut så tog alla som varit med i hand och kramades och det var ganska trevligt.

Idag gick jag till katedralen här i Bristol för att vara med på "Evensong" som de har kvart över fem varje dag. Något som var ganska intressant var att när man klev in i kyrkan så stod det att det kostar 2 pund varje minut att ha kyrkan öppen ("Tack för ditt bidrag"). På Evensong var vi cirka 20 besökare som deltog, 21 gossar i kören och sex körmän (ja vuxna körsångare alltså). Utöver det hade vi en organist, en körledare, fyra präster + en karl med en silverstav som det satt en liten fågel på, som gick framför de präster som skulle läsa. Tycker ni att det är konstigt att det är så dyrt att hålla kyrkan öppen med så mycket personal? Kanske ska de överväga att låta killen med silverstaven gå hem lite tidigare så har de åtminstone sparat hans lön för en timme eller två.

Jag frågade en av prästerna vad staven var till för och hon sa att den användes förr i tiden för att slå bort besökare när man gick fram. Idag, 2012, var det inte särskilt många framfusiga besökare som behövdes slå bort. Traditioner traditioner...

lördag, juni 23, 2012

Att ta med sig när man åker till England

Tänkte dela med mig lite av min nyförvärvade vishet när det kommer till vad man ska ha med sig när man åker till England.

Ett paraply ("a brolly") - I England regnar det. Mest hela tiden om jag förstått lokalbefolkningen rätt. Om du skulle glömma ditt paraply är det i och för sig ingen katastrof då de verkar vara ganska lätta att få tag på. Jag köpte mitt på apoteket men jag såg att även skomakaren saluförde paraplyn. Bonustips: Gummistövlar (de tar plats i bagaget men jag kommer att vara evigt tacksam att jag packade ner dem).

Varma kläder - Om du åker till England i juni, packa som om du skulle semestra i Sverige i oktober. Det är kallt. Askallt.

Inomhustofflor ("slippers") - Det är inte bara kallt utomhus här i England. De verkar heller inte ha förstått hur man värmer upp sina hus. Jag köpte ett par tofflor efter två dagar och det är än så länge mitt livs bästa investering.

fredag, juni 22, 2012

Livet kom emellan

Blogginläggen har inte direkt duggat tätt de senaste veckorna. En liten smula skrivkramp kanske. När jag funderade över det kom jag fram till att det var ganska konstigt. Faktum är att de senaste två veckorna har varit ganska händelserika. De har också inneburit en riktig känslokarusell.

Jag kände lättnad när jag stoppade ner mina skoluppgifter i ett kuvert och la dem på brevlådan. Och jag kände lättnad över att mitt vagabondliv mellan Linköping och Västerås äntligen fått ett slut.

För två veckor sedan upplevde jag sorg och smärta när vi var med familjen Stark och de tog farväl av deras lilla Olle som bara blev två månader (om ni vill läsa om deras lycka och sorg under våren kan ni gå in på Evelinas blogg).

En vecka senare byttes känslorna mot både glädje och lycka när min fina vän Anna, barfota i gräset sa "ja" när vigselförrättaren frågade om hon ville gifta sig med min kusin Mikael och över att jag, under en strålande sol, fick spendera en hel dag med nästan alla de människor som jag älskar mest. Dagen efter var det dock mest klassiska bakfyllekänslor som gav sig till känna.

I bakgrunden har också en liten liten portion nervositet påmint mig om mitt lilla äventyr till Bristol dit jag for i söndags (japp samma dag som bakfyllekänslorna invaderade min kropp) för att förbättra min engelska.

De senaste veckorna har jag rest land och rike runt, träffat gamla vänner och familj men också pratat med studenter från Sydkorea, murare från Bristol, spanjorskor som flyr ett ekonomiskt sönderfallande Spanien, en nybakad jurist från Södertälje och en engelsklärare från Liverpool. Med alla dessa nya och gamla bekantskaper har jag skvallrat, kallpratat, bråkat, skämtat och tröstat på både engelska och svenska. Och frågan jag ställde mig när jag kom fram till det här är: Hur i all världen kan jag ha problem med att komma på något att skriva om?

Sen slog det mig. Jag har ju faktiskt varit väldigt upptagen. Upptagen med att leva lite grann.

onsdag, juni 13, 2012

Lustig(t) stolpskott

"Om jag träffade Mikael Lustig på en uteservering så skulle jag inte be honom passa min stol medan jag gick på toaletten. Det skulle jag inte. Inte för att jag på något sätt tycker illa om Mikael Lustig. Inte alls. Men bara för att Mikael Lustigs uppfattning om att ”hålla stolpen” på en fast situation verkar vara lite som när man ber ett barn att ”hålla i vagnen” när man står på en tunnelbana i rusningstid, och barnet gör en hel jävla OS-gren av att stå så långt ifrån vagnen som överhuvudtaget är fysiskt möjligt men ändå hålla pekfingerspetsen på den längst utskjutande delen av den. Och när man ber då ber barnet att, snälla, hålla i vagnen, då vrålar ungen ”meneh de göööööööör ja ju!!! Nageln rööör!!!”.

Precis så tänkte jag. När Sverige sumpade EM-chansen igår. Mina egna spelarerfarenheter inom fotboll var överdrivet sagt kort (vi snackar kanske tre matcher). Men en grej, en liten grej som jag verkligen kommer ihåg att vi lärde oss under den termin som jag som NIOÅRING var aktiv fotbollslirare i Grönahögs IK så var det att NÄR DET BLIR HÖRNA, då ska en spelare stå KLISTRAD MOT STOLPEN! När det blev hörna, då var det direkt någon som skrek "VEM TAR STOLPEN??" Idag kan kan inte dribbla bort någon motståndare, inte skjuta mål eller göra en scysst passning till Zlatan, men jag tror faneme att jag skulle kunna ställa mig och stå klistrad mot den där stolpen och ta en boll i magen. Det fick jag lära mig. Som nioåring.

lördag, juni 09, 2012

Adiås Västerås

Min tid i Västerås är över sedan en vecka tillbaka. I ungefär nio månader veckopendlade jag fram och tillbaka mellan Vässan och Linkan. Tillräckligt länge för att inse att veckopendla inte är min cup of tea (kan det vara någon cup of tea?).

Västerås och Linköping är ganska lika storleksmässigt. Skillnaden, som jag ser det, är att Västerås är lite sämre och lite futtigare. Lite sämre studentliv, lite mindre högskola, lite futtigare domkyrka, lite tråkigare stadsbibliotek, lite tristare centrum (parkeringshus på gallerior är generellt inte en stadsbild som tilltalar mig) och lite sämre snöskottning. Ska man bo i en medelstor svensk stad, varför välja Västerås framför Linköping?

Jag har hört av ganska många som flyttat till Linköping och börjat plugga att de säger efter en sådär fyra år att man är "färdig med Linköping". De växer ur staden och så flyttar de till Stockholm. För mig har de här nio månaderna gjort mig lite nykär i min stad. Jag tror att jag kan tänka mig en tre-fyra år till innan jag vuxit ur staden på schlätta.

tisdag, juni 05, 2012

High five-horan

Hanna Hellquist på DN är min husgud(inna). Nästan allt hon skriver är klockrent och tänkvärt. I fredags skrev hon den här krönikan som handlar om hur kvinnor förväntas bli tacksamma för all typ av uppmärksamhet som man får av en man. Säger man nej tack riskerar man att bli kallad hora eller "torr fitta" som Hanna skriver. Nu tror jag att de flesta killar respekterar ett nej men krönikan fick mig att tänka på en grej som hände för ett par år sedan.

Det var en helt vanlig dag när jag kom cyklandes på cykelbanan mot stan. Från andra hållet kom en annan cykel med två killar (en på pakethållaren) i femtonårsåldern. När de var några meter ifrån mig stack killen på pakethållaren ut handen och skrek "High five". Jag satt väl i mina egna tankar och reagerade inte direkt och hade nog egentligen inte varit särskilt sugen på att high fiva killen i vilket fall som helst. När de gled förbi mig, high-five-lösa, hörde jag killen säga: "Jävla hora". För att jag inte gav honom en high five. När det hände tyckte jag mest att det var komiskt. Jag tänkte att det borde väl rent logiskt vara brudar som high fivar åt höger och vänster som är en hora i så fall och fnissade åt saken.

Hannas krönika fick mig att tänka på den här händelsen igen och så kom jag på något. Om en 15-åring kallar en främling för hora för att han inte får en high five, vad kallar han då tjejen i sin klass som inte vill låna ut sin penna, eller som vägrar låta honom gå före i kön i matsalen? Eller tjejen på festen som inte vill hångla med honom? Att kalla någon för hora är inte en förolämpning, det är ett sätt att trycka ner och visa makt. Och med en sådan 15-årig kille är det nog svårt att göra rätt. För tjejen som faktiskt vill hångla med honom på festen, är säkert en hora i skolan på måndagen ändå...

måndag, juni 04, 2012

TUUUUT

Visst blir man lika förvånad varje gång. Helt plötsligt hör man ett långt tut. I några sekunder tror man att det är en lastbilschaufför som kör förbi som har fastnat på tutan. Sen kopplar man. Klockan är tre, det är måndag, till och med första måndagen sista månaden i kvartalet. AHA! Det är den där "Viktigt meddelande till allmänheten" som testas. Att jag kan koppla ihop tidpunkten med signalen är enda anledningen till att jag fattar vad det är. Hade det börjat tuta sådär en vanlig tisdag i februari så hade jag aldrig förstått att det PÅ RIKTIGT var ett "Viktigt meddelande till allmänheten" och att jag borde sätta på tv:n eller radion eller något sådant. Hade ni gjort det?

Någon som förresten vet hur allvarligt det måste vara för att signalen ska tjuta på riktigt? Är det krig som gäller eller kan det vara något lite mindre allvarligt?

torsdag, maj 31, 2012

Datorhaveri = goda nyheter

Min dator håller på att krascha och tro det eller ej men det är en toppennyhet för mig. På posten i Linköping ligger nämligen min nya HP Pavillion och väntar på att få komma hem till mig och sättas i bruk. Att min nuvarande dator håller på och braka åt fanders är ett tecken på att jag gjorde ett sjukt bra val som köpte en ny! Hurra för mig!

Pervers böjelse

Jag vill VARNA väldigt känsliga läsare för att det här inlägget är något äckligare (men inte så farligt) än vad det brukar vara.

Under de senaste åren har jag upptäckt att jag dras till gojs i olika former. Ett orensat duschavlopp ger lite extra "glow" på vardagen och det youtube-klipp som jag lätt sett flest gånger är Two girls and one cyst (jag har dock aldrig velat se 2 girls 1 cup som Two girls and one cyst travesterar. Det känns bara sjukt, punkt slut).

Jag har funderat lite på hur det kan komma sig att man kan fascineras av något så äckligt (för det tycker jag egentligen att det är). Jag vet att min syster är lika inne på sånt här som jag (hon har dessutom tagit det ett steg längre och utbildat sig till sjuksköterska) så jag är inte helt ensam i världen med den här böjelsen. Kan det vara något genetiskt kanske? Måste höra med mamma och pappa hur deras förhållanden till duschavlopp är...

Jag tror att hela grejen har att göra med att det är känslan av att bli av med något som inte hör hemma, eller som besudlar på något sätt. I helgen rensade jag min lilla odlingslott och för varje j*vla tistel som jag drog upp så kändes det mer och mer som en återerövring. Ogräset hade invaderat mitt land och jag tog minsann hand om inkräktarna (i ungefär fem timmar pågick slaget). Likadant är det när man använder tandtråd (vilket i min mun är något som sker väldigt sporadiskt)och man riktigt ser på tråden hur det sitter små klumpar på den (jag borde verkligen tandtråda oftare...). Då infinner sig känslan av seger. Jag är renad! Den här teorin tycker jag stödjs väldigt bra av det faktum att jag vägrat titta på 2 girls 1 cup som ju inte direkt verkar handla om att göra sig av med saker som inte hör hemma i kroppen, utan snarare tvärtom.. (för er som inte vet vad 2 girls 1 cup är så föreslår jag att ni googlar om ni är nyfikna för det är alldeles för vidrigt för att jag ska berätta om det här).

Jag ser framför mig att jag kommer att bli hembjuden på fika/lunch/middag till väldigt många vänner och bekanta nu när jag kommit ut ur gojsfascinationsgaderoben. Ge mig ett par gula plasthandskar, såpa och en diskborste så ska jag visa vad ditt duschavlopp döljer. (OBS, middag först!).

måndag, maj 28, 2012

Godisäcklet

Idag blev jag sugen på godis. Assugen. Så sugen att jag gick till affären för att köpa lite. Och sen satte jag mig i soffan framför tv:n och åt. Typ allt. På typ mindre än en timme. Nu känner jag mest äckel. Hur märkligt är det inte att man tänker att man ska unna sig något och istället slutar det med att man misshandlar sig själv. Och fast man börjar må asilla när det är 8 godisbitar kvar så slutar man inte. Hur går det ihop egentligen? Någon som känner igen sig?

Tänk om man kunde spela in fysiska känslor. Då skulle jag spela in hur jag mår just nu och nästa gång jag blir sugen på godis så skulle jag spela upp det i affären och så skulle jag aldrig mer äta godis. Det kanske är en idé som något företag att satsa lite forskningspengar på, för jag är övertygad om att man skulle kunna tjäna ganska mycket cash på det.

När man tycker att stoppa fingrarna i halsen är ett lockande alternativ, då har det sannerligen gått för långt. Den här bloggposten kanske kan fungera som min varningstriangel varje gång jag står vid lösgodislådorna. Jag går dit, plockar upp spaden, börjar tänka på det här, blir påmind om äcklet, lägger ifrån mig spadjäveln och lever lycklig i alla mina dagar.

THE END

tisdag, maj 22, 2012

Kungahuset - alltid 50 år efter?

Jag brukar börja dagen med att titta på SVT:s Gomorron Sverige. Idag slog jag lägligt på tv:n när Aftonbladets hovreporter Jenny Alexandersson och historikern Christopher O'Reagan satt i studion och pratade om lilla Estelles dop.Här kan ni se klippet förresten. I sådana sammanhang så känns det alltid som att jag förflyttats typ 200 år tillbaka i tiden men fick behålla tv:n). Här sitter man och pratar om hur otroligt modernt det är idag. Ja. Visst. Jämför vi med hur det var vid kungliga dop för 100 år sedan så är det kanske modernt (Christopher O'Reagan påpekar att mamman inte ens fick vara med i kyrkan för 100 år sedan). Men jämför vi med alla dödliga och normala människor i Sverige idag så är det väl otroligt mossigt. Bara det att man lyfter det faktum att Maddes och Filles pojk- respektive flickvän får vara med på dopet som "en förnyelse" gör ju bara att det känns som att man lever på 1800-talet. Det kanske är en förnyelse i kungahusmått mätt, men i övriga Sverige har det varit ganska naturligt de senaste, ja 40 åren i alla fall (någon som var med förr kanske kan bekräfta eller dementera) att respektive får vara med på både dop och bröllop trots att man inte är förlovad (för det är ju där skon klämmer förstås).

Vi jämför hela tiden kungafamiljen med kungafamiljen och kanske är det därför det utvecklas så himla trögt. Vad tror ni hade hänt om Victoria hade blivit gravid innan hon och Daniel hade gift sig? Det är väl inte en människa som på allvar tror att Vickan höll på sig fram till bröllopsnatten men om hon hade blivit gravid innan bröllopet hade vi fått ett bevis för att de levt i synd och då tror jag minsann att det hade tagit hus i helvete. Traditioner traditioner traditioner.

Mycket har ju förstås förändrats även i kungahuset. Jag hörde till exempel idag när gästerna hälsade på Vickan och Danne att den där hovnigningen som någon försökte sig på avskaffades av kungen 1973 för att han tyckte att det kändes ganska fånigt att gamla tanter skulle ner med knäna i golvet framför honom som bara var 27. Bra initiativ där!

Det är ju kungafamiljen som är creme de la creme i det här landet om man tänker sig någon slags socitetsstege. Vilka ska införa moderniseringar om inte dem?Vilka är det som ska kasta skit på kungahuset om de släpper lite på reglerna? Andra kungahus? Svenska adeln? Media? Vem bryr sig liksom? Är det någon som på allvar tycker att kungahuset har tappat flärd och gått ner sig i skiten sen Victoria gifte sig med "en man av folket"? Nä, tänkte väl inte det.

Samtidigt som jag tycker att all den här uppståndelsen, mediabevakningen och fjanterierna med traditioner hit och dit är extremt patetiskt så kan jag inte låta bli och titta ändå. Man liksom sugs in i den här otillgängliga sagovärlden med prinsar och prinsessor. Jag sitter framför tv:n och hoppas att jag ska få en liten glimt av Madde och önskar att jag kunde höra vad Daniel viskar till Victoria under själva dopet. Där i tv:n så är de så nära, men ändå så långt borta från mig på andra sidan rutan med min microuppvärmda lasagne.

fredag, maj 18, 2012

Om jättetamponger i USA

I USA är ju allt större än någon annanstans på jorden. Tittar man på "Extreme Makeover - Home Edition" så är sofforna gigantiska, matsalsborden enorma och alla inredningsteman är överdrivna till en bisarr nivå. Lilla Jimmy, 8 år säger att han vill bli brandman när han blir stor och får en vecka senare se att hans rum förvandlats till en brandstation. "WOW" tänker Jimmy och hans polare i ungefär 4 år, innan de når puberteten och sakta börjar inse att en brandstation inte är det ultimata när man ska försöka hångla upp en klasskompis av kvinnligt kön. Kanske hade en riktig brandstation funkat, men inte en brandstationslekplats. Eftersom Jimmys föräldrar är sjuka/veteraner/allmänt fattig och inte har råd att göra om den fiffiga inredningen så får han stå ut med att vara ohånglad tills han flyttar och börjar på college (för Jimmy ska ju bli ekonom och inte brandman).

I alla fall. Allt är stort i USA verkar det som. Deras kroppar, hus, bilar, matförpackningar, självcentrering, okunskap om omvärlden och statsskuld.

Ibland blir man dock fundersam över storleken på vissa saker. För ett par veckor sedan började jag att se om Sex and the City från början. I ett avsnitt ska Carrie och Samantha äta på en ny och supertrendig restaurang på Manhattan, men den sjukt bitchiga hovmästaren (en kvinna), låter dem inte få ett bord. Men. Carrie går på toa och där inne tittar den bitchiga hovmästaren ut från ett bås och frågar om Carrie möjligtvis har en tampong. - Of course, svarar Carrie och från sin yttepyttelilla handväska plockar hon fram en tampong som har ungefär samma storlek som ett stearinljus. Jag kan bara dra slutsatsen att Carries lilla väska nu är tom eftersom jättetampongen bör ha tagit upp allt utrymme.

Varje gång jag sett en tampong i en amerikansk serie eller film (något som bara förekommer när två tjejer med oegentligheter av något slag, förenas på tjejtoaletten då den ena behöver en tampong och den andra kan förse henne med den, vilket ofrånkomligt leder till vänskap), är den ungefär tre gånger så lång som en normal "svensk" tampong. Vad gäller stora hus och stora bilar så känns det ganska givet att man på så sätt försöker visa upp hur rik man är (eller önskar att man var). Men en jättetampong? Hur tänkte de där? Har man försökt lansera mindre tamponger i USA och misslyckats? - Nä, vi vill hellre ha de här klumpiga stora grejerna mellan benen. Har jag missat något? Är det kanske vi som ska ta efter dem?

Är det någon som sitter inne med information kring detta fenomen? Släng i så fall ihop en liten kommentar är ni snälla för det här förbryllar mig.

onsdag, maj 16, 2012

Humaniora på uppgång?

Jag blev ganska pepp i morse nära jag läste den här artikeln från portfolio.com, som handlar om hur arbetsgivarna i USA letar efter humanioramänniskor när de ska anställa någon. Hoppas att det är en trend som sprider sig till Europa och Sverige om det inte redan gjort det. Särskilt positiva vibbar inför framtiden fick jag av det här:

"The No. 1 skill that employers are looking for are communication skills and liberal arts students who take classes in writing and speaking,"

Nämen, det är ju mig de beskriver! Undan med er ekonomer och ingenjörer; jag tror minsann att det våras för humanisterna!

Dialog om Grekland en tisdagkväll

- Jag har inte fattat vad som händer om Grekland går i konkurs.
- Nä inte jag heller. Om ett företag går i konkurs så försvinner det ju. Men ett land kan ju inte försvinna...
- Precis. Säljs det till högsbjudande kanske?
- Ja, kanske det. Kan Kroatien köpa Grekland? Och hur funkar det? Kommer Grekland att få heta Kroatien?
- Kan inte Sverige köpa Grekland?
- Ja, varför inte. Kommer vi liksom att ha samma hockeylag då?
- Ja säkert. Men kan vi inte köpa ett land som är lite bättre på hockey istället. Typ Canada eller nått.
- Det vore ju bättre. Och då kanske vi kan få lite av Nordpolen också. Candada är väl med och bråkar med Ryssland om Nordpolen.
- Varför i hela friden skulle vi vilja ha en bit av Nordpolen?
- Det kan tydligen finnas olja där.
- Där ser man...
- Japp...


Efter lite efterforskningar hittade jag den här artikeln på dn.se. Det kändes som att den utlovade ett svar på vår fråga kring vad som skulle hända med Grekland om landet går i konkurs. Jag kan dock inte påstå att jag kände mig mer upplyst efter att ha läst den. Det verkar inte finnas något enkelt svar på frågan. Att vi köper upp Grekland verkar inte vara en helt tokig lösning. Kanske kan vi få statligt finansierade resor till Kreta? Men sen är ju frågan... Hur bra är egentligen grekerna på hockey?

Glöm inte att delta i undersökningen kring vad som kommer hända med Grekland (ni hittar den längst ner till höger).

tisdag, maj 15, 2012

Nytt på bloggen - veckans fråga!

Nu har ni möjlighet att svara på aktuella frågor här på bloggen. Den första handlar om Grekland och hur ni tror att det kommer att gå för dem. Så ta tillfället i akt och gör er röst hörd! En fråga i veckan har jag tänkt mig att det blir.Själva frågan och alternativen hittar ni i högerspalten, under "Populära inlägg". Kör hårt!

måndag, maj 14, 2012

En bild av Madrid

Nu är jag tillbaka från Madrid. Det var verkligen en perfekt resa med god mat, goda drinkar; det var varmt och skönt (man behövde inte ens en tröja på kvällen), hotellet hade takterass med pool och ja det var helt enkelt alldeles alldeles underbart. Madrid är verkligen en vacker och trevlig stad men jag hade inte förväntat mig att se så mycket... ja misär...

Som turist i en stad eller ett land så rör man sig mest på ytan men den här resan gick det inte att undvika att se kontrasterna och hur den ekonomiska krisen har drabbat Spanien. I lördags satt vi bland tiotusentals madrileños på Puerta del Sol som hade samlats för att markera årsdagen av 15-M - förra årets protester mot nedskärningar. "No nos representan", ni representerar inte oss, stod det på en stor projektorduk som några ungdomar hade spänt fast på en byggnadsställning. Folkvalda politikers främsta uppgift är att just representera folket så vad händer när folket inte känner sig representerade längre?

Överallt i centrala Madrid sitter människor med plastmuggar och en liten skylt av wellpapp där det står att de inte har mat, ingenstans att bo och att de är sjuka. Min kompis som bor i Madrid, berättade om en morgon när hon var ute och sprang och fick se en uteliggare rätta till ett brunnslock. Förmodligen kom han upp efter en natt i kloakerna. De flesta som bor på gatan ser otroligt slitna ut och många lider säkert av psykiska sjukdomar eller har drogproblem, men det som kanske känns extra skrämmande är att man även ser människor som ser ut som vem som helst. En man med en någorlunda ren skjorta och ordentliga skor satt i ett gathörn vid Museo Reina Sofia med en skylt där det stod att han var 65 år och hemlös. "Snälla hjälp mig och ha en bra dag!". Det skulle kunna vara en kompis pappa, eller kanske min egen. Samhällets skyddsnät finns inte kvar och det känns omöjligt att upprätthålla någon slags distans till människorna som sitter där. Det skulle kunna vara vilken madridbo som helst som hamnar där.

Det verkar också finnas enormt många människor som precis håller sig på ytan, som precis klarar sig på jobb som egentligen inte finns. På Puerta del Sol, under protesterna, sprang det runt män med platskassar fulla med öl som de lite diskret försökte kränga till ungdomarna på torget. Efter klockan 22 är det nämligen inte tillåtet att sälja alkohol i affärerna. Extra uppgiven blir jag när jag från taxin ser några människor som står i centrifugerna vid rödljusen och försöker sälja vindrutetvättar till de stannande bilarna. Där, en söndag när solen står som högst på himlen och temperaturen håller sig runt 30 grader, står en kvinna med en ganska ordentlig gravidmage och försöker tjäna några euron. Vad händer om dessa människor blir sjuka? Finns det några pengar som gör att familjen klarar sig då? Eller får de försöka tränga sig ner vid en husvägg utmed någon turistgata och försöka tigga till sig lite pengar till mat?

Man blir alldeles tom när man ser alla dessa människor. Varje gång man går förbi och möter deras blickar gör man ett val. Antingen ger man dem pengar eller köper deras krimskrams eller så går man bara förbi. Oftast gör man det sistnämnda och varje gång känns det som en liten liten bit av en dör.

torsdag, maj 10, 2012

När världen går framåt

Igår skrev DN om att Obama sagt sig vara för gay-äktenskap. Verkligen på tiden att en amerikansk president vågar stå upp på det sättet. Sjukt modigt med tanke på hur ruskigt extremistisk den amerikanska högern är. Som ett exempel kan vi ju ta när Obama ville genomföra att försäkringar som arbetsgivarna tillhandahåller för sina anställda, även ska innefatta preventivmedel, detta skulle även de religiösa arbetsgivarna tvingas göra, vilket ledde till att republikanerna började gapa och skrika om att Obama förde ett krig mot religionen. Snacka om att göra en höna av en fjäder. Okej om han sagt att alla teologiutbildningar i USA skulle läggas ner, eller att de ska riva alla kyrkor, DET skulle vara ett krig mot religionen, men lite p-piller?

En annan sak som jag blev glad av var en intervju med Soran Ismail i SJ:s tidning kupé (Här kan ni läsa online-versionen av tidningen). I sina stand-ups brukar han prata en del om Sverigedemokraterna, som han inte direkt delar åsikter med. Men han pratar inte bara OM dem, han pratar faktiskt med dem också:


Ingen sverigedemokrat kommer att sluta vara sverigedemokrat bara för att de blir trakasserade eller hotade. Men jag tror faktiskt att om man vågade prata och debattera med dem, som Soran gör, så skulle de kanske börja fundera. Det är nog enda sättet. Deras argument håller inte, men om vi inte bemöter dem så kommer ingen fatta det.

Ja ibland känns det som att jorden snurrar åt rätt håll. Reaktionerna på Obamas uttalanden ska bli spännande att ta del av.

Nä nu drar jag till Madrid. Adiós!

tisdag, maj 08, 2012

Polis polis potatismos

Ganska ofta får man höra att det inte finns tillräckligt med poliser i samhället, men jag vet minsann var de är. De är i närheten av mig. Är jag utanför huset i fem minuter så ser jag garanterat en polisbil köra förbi. Igår gick jag på en liten gångväg och stannade till för att knyta skon och vips så kom det en polisbil som gled förbi. En annan gång när jag mötte en polisbil på en gångväg var i min ungdoms glada dagar när jag satt och hånglade på en parkbänk med en pajk jag hade kidnappat så gled det upp en polisbil och så vevade polisen ner rutan och sa "Ska ni knulla får ni gå hem". Tack för tipset konstapeln.

När jag åker hem till lilla Gällstad lyckas jag oftast skaka av mig dem men annars är de överallt. Generellt så har jag ganska goda tankar om polisen. De få jag träffat på face2face (vilket inte är så många; de brukar hålla sig i bilen) har varit väldigt trevliga (och de är ju uppenbarligen måna om våra ungdomar och ger dem goda råd), men så fort jag ser en polisbil så känner jag mig så jäkla skyldig. Cyklar jag så börjar jag panikartat reflektera över om jag kom ihåg lamporna (trots att det är mitt på dagen), går jag så börjar jag tänka på vilka regler som gäller för gångtrafikanter. Har jag precis åkt förbi ett trafikljus så blir jag helt plötsligt helt bombsäker på att jag körde mot rött. Jag är i det stora hela en väldigt laglydig medborgare men när jag ser en polisbil känns det som det flyger upp en stor skylt bakom mig "Det var hon, det var hon!!".

En gång när jag och några kompisar skulle åka till Gislaved (av alla ställen) för att gå på konsert (jepp), så blev vi stoppade av polisen och min kompis som körde fick blåsa. Det är för övrigt också en sådan situation när man blir skitnervös, trots att man vet att man inte har druckit en droppe alkohol. Testet var okej men eftersom vi hade åkt lite vilse så passade vi på att fråga om vägen. Ja ni är tvungna att vända och köra tillbaka. Okej tänkte vi. 100 meter längre bort gjorde vi en vänstersväng och körde tillbaka på vägen vi kom ifrån. - Fan va konstig den här vägen ser ut, säger M som kör - Det är för att du kör på trottoaren!! Ordningsmaken såg dock mellan fingrarna på vår lilla "vansinneskörning". Puh!

söndag, maj 06, 2012

Världens bästa läppbalsam!


Idag var jag och hämtade paketet med mitt älskade läppbalsam från Nuxe. Det är världens bästa. Det är helt sant. De senaste dagarna (sen min förra lilla burk tog slut) så har jag varit torr och trist men nu är jag hel igen!

Det är inte meningen att min blogg ska göra reklam för skräp men man kan ju hjälpa varandra, en konsument till en annan. Och Nuxe Lip Balm är min bästa pryl. Och nu när man varit utan det i ett par dagar så är man ännu mer säker. Det må vara lite dyrare än vanliga cerat men det är värt sin vikt i guld. det räcker väldigt länge (fyra månader räckte min förra burk). Om du är intresserad kan du titta här på Bybloom som säljer det. Tidigare fanns det på Kicks men vad jag vet har de plockat bort det från sortimentet (hur tänkte de där?).

Senaste fyra dagarna har jag fått vara otrogen med lite andra läppprylar medan jag väntade på leveransen och det är ju helt sanslöst vad dåligt allt annat funkar. Man blir ju till och med torr i halsen av en del grejer och tio minuter efter att man smörjt på det så är man tillbaka på ruta ett.

Gör er själva och era läpppar en tjänst. Detta läppbalsam får fem clarabollar av fem möjliga!

Följ min blogg med Bloglovin

lördag, maj 05, 2012

Proffsbloggarnas bloggstress

Ibland när jag funderar över vad nästa blogginlägg ska handla om så slår det mig hur ointressant mitt liv för det mesta är. Jag pluggar, jag tränar, äter, träffar lite polare, pratar med mina zucchiniplantor och ser på serier med min pojkvän. Inte mycket bloggmaterial där. Som tur är för läsarna handlar inte den här bloggen sådär jättemycket om vad jag "gjort idag", men jag förundras över de (med tusentals läsare varje dag) som har bloggar som handlar om just vad det är de gör på dagarna. Känner de sig inte sjukt stressade över att alltid göra något intressant och spännande? Och att allt dessutom måste se så himla perfekt ut. Tänk er att försöka leva i ett hemma-hos-reportage 24-7. Tröttsamt!

Igår åt jag och en kompis räkor och drack lite vin och satt och pratade hela kvällen. Och visst hade jag kunnat ta ett litet kort och lägga upp på bloggen, men allvarligt talat, hur piffigt ser det ut med räkor i en platsbunke från IKEA? Nej i proffsbloggarnas värld så ligger räkorna i fina glasskålar och de äts förstås ute på den soliga terassen.

Och det är inte bara hemmet som ska stråla, man själv ska ju också göra det förstås. Visa upp "dagens outfit" med nyfönat hår. Jag tänker inte lägga upp någon bild på min "dagens outfit" denna dag men jag kan berätta för den som är intresserad att jag har gått från mysbyxor till träningskläder och tillbaka till mysbyxor igen denna plugglördag. Och bättre kommer det inte bli. För att inte tala om mitt hår som tagit vägen från morgonruffs via svettlook för att efter duschen ha landat i en fritorkad och ostylad liten hjälm på mitt huvud.

Igår köpte jag för övrigt en hatt. Som jag längtat efter en hatt som passar mig och mitt åttaåringsstora huvud. En dag när jag samlat energi till att kamma mig ska jag sätta på mig den och låta er se hur den ser ut.

onsdag, maj 02, 2012

Note to self: Stäng toadörren!

För någon vecka sedan flyttade jag in i min tredje lägenhet på åtta månader. Det här är egentligen mer en transitlägenhet innan jag åter igen får Linköping som min mer fasta punkt i tillvaron. Efter att enbart ha bott på våning två eller uppåt de senaste sju åren så krävs det lite omställning nu när jag bor på bottenvåningen. Och det är verkligen bottenvåningen, ingen halvtrappa upp. Utsikten består av en liten innergård som de boende kan spatserar på.

Några kompisar till mig berättade för ett tag sedan att de ibland går och låser ytterdörren på sin lägenhet för att kunna bajsa med öppen dörr. Jag kan inte säga att det är något jag brukar göra medvetet (ibland är dörren låst och ibland inte), men visst stänger man inte alltid dörren när man ska på muggen om man bor själv. Nu är dock läget ett annat. Ett flertal gånger har jag insett (the hard way) att om dörren till toaletten står på vid gavel så är hela lägenheten som ett litet tittskåp. Inklusive toaletten.

Andra beteenden som är värda att tänka på en extra gång när man bor på bottenvåningen:
  • Inte byta om till i vardagsrummet/köket/sovrummet (ja det är en etta), utan göra det inne på toan (med stängd dörr!)
  • Inte peta sig sig i näsan/klia sig i skrevet eller vad man nu tycker om att göra när man är själv.
  • Överhuvudtaget ha kläder på sig.
  • Bara för att man inte ser ut när det är mörkt ute så kan andra se in om lampan är tänd.

Utsikt från toan; ni kan ju tänka er här det ser ut från andra hållet.

Trots besväret med ändrade toavanor så är det ändå härligt att bo på bottenplan, särskilt nu i maj när innergården står i blom. En liten nervös vinkning til grannarna när man sitter med byxorna nere för man väl ta.

måndag, april 30, 2012

Kusinen från landet

Det är få platser på jorden som jag känt mig som en sån utböling som när jag kommer till Stockholm. När jag kliver av tåget och kommer in på Centralstationen så känns det som jag kliver in i en annan värld och genast blir jag så sjukt otrendig och ocool. Jag förstår faktiskt inte varför och jag får inte alls samma känsla när jag kommer till Göteborg, men kanske identifierar jag mig mer med en "go gubbe" än en dryg stockholmshipster. Det känns som hela jag utstrålar "Howdy här kommer kusinen från landet".

I helgen fulade vi oss in bakvägen till Stockholm med en bussresa. Bussen tog oss hela vägen till hotellet och på kvällen var det bara att hoppa in i bussen som körde oss till Chinateatern och Dirty Dancing och efter föreställningen gick bussen hem igen. Sjukt smidigt! Tillsammans med två systrar, två kusiner, ett kusinbarn, moster och mamma intog jag huvudstaden. Och vi är otrendiga hela helgen. Vi dricker bag-in-box inklämda på ett pyttelitet hotellrum, käkar buffé på hotellet, tar gruppfoton inne på restaurangen och gör fulgrimaser, har fotosession framför Dirty Dancing-skylten utanför China med lyftet och avancerad akrobatik  (se bild). Vi är högljudda och asgarvar åt det mesta. Som kor som blir utsläppta på grönbetet.

Men en sak är jag ganska säker på: Kusinerna från landet har sjukt mycket roligare än trendiga stockholmshipsters.

fredag, april 27, 2012

Dags att gå ner i vikt tjockis?

Studerar annonserna som kommer upp till höger på facebook. Av fem annonser handlar en om fettförbränning, en om underkläder i XXL, en om yoga på Bali, en utlovar att man aldrig mer behöver ha "fula tänder" och den sista erbjuder klänningar.

Jag undrar hur de kommit fram till att just jag ska ha dessa annonser. Få se, hon är 26 år, börjar säkert bli lite småfet, tänderna börjar bli risiga, hon vill hitta sitt inre jag (genom att göra kobran och stående hund i solen) och så kan vi pracka på henne en klänning också. Heja målgruppsbeskrivning!

torsdag, april 26, 2012

Breivik - offer för norsk kultur?

Kommer ni ihåg första nyhetsinslagen från Norge den 22 juli? Efter att sprängningarna inne i Oslo hade skett. Vad var er första tanke om vem eller vilka som hade gjort det?

Jag läste några veckor (månader?) senare om en muslimsk kvinna i Oslo som hade ringt till sina barn efter sprängningen och sagt åt dem att genast åka hem. I första hand var hon inte rädd för ytterligare en bomb, men hon var rädd för de blickar som andra norrmän hade gett henne på bussen. Som muslim var hon medskyldig, för självklart var det ju några islamistiska galningar som hade gjort det.

För några dagar sedan sa Breivik i rättssalen att om han var "en skäggig jihadist" så skulle man inte ha gjort en rättspsykiatrist utredning på honom. Och här har han nog en poäng (en av få). Eftersom det är en vanlig norrman som gjort det så måste det ju vara något fel på honom. Medier har grävt i hans bakgrund, försökt hitta orsaken till de osannolika brott han begått. Ingen skulle väl komma på tanken att det ligger något i den norska kulturen som fått honom att planera och genomföra massakern. Jämför med de som planerade att spränga Jyllandsposten. Tror ni att någon journalist kommer gräva i deras taskiga barndom för att hitta alternativa orsaker till deras handlande? Nej här är förklaringen att de är islamister, "skäggiga jihadister" och det ligger i deras kultur att hålla på sådär. "De är ju sådär". I första hand är de gruppmedlemmar som agerar enligt gruppens normer medan Breivik är en individ. En galning. Inte som alla andra blonda och blåögda norrmän.

Och såhär är det ju med allting. Den stora gråa massans (rasistiska) förklaringar till att män med utländsk bakgrund våldtar/slår sina fruar/misshandlar någon på stan är för att de är just "utlänningar". Det ligger i deras kultur. Svenska män som våldtar är bara dumma i huvudet. Deras mamma älskade dem inte eller så är de mentalt instabila.Det kan ju aldrig bero på vår överlägsna och civiliserade kultur...

tisdag, april 24, 2012

Alla ska jympa!

Sen i höstas har jag tränat på Friskis & Svettis. På det stora hela är jag väldigt nöjd; det är ganska billigt, de ha många olika pass att erbjuda och lokalerna är fräscha och stora.

Men man ska ha klart för sig att Friskis & Svettis är inte som alla andra gym. Det är så sjukt svenskt på något sätt. Jag fick nästan en uppenbarelse när jag en gång var på ett jympapass typ 11.30 en vanlig vardag. Där samlades vi, i en stor rund ring kring en rågblond, vältränad och klämkäck kvinna på 38 år iklädd helröda kläder. Vi kanske var 100 stycken som slutit upp denna vanliga vardag för att träna våra kroppar med lite hederlig jympa. Medelålders karlar, tonåringar och tanter. Någon med slöja och någon med shorts från 1967. Alla få vara med och man får vara som man vill. Det är socialdemokrati i rörelse. Helt plötsligt insåg jag att den svenska folkrörelsen inte är död. Den hoppar runt och gör husmorsjymp till Orup och Danny. 

Det kanske är därför som Friskis & Svettis är så populärt. Alla är lika och lika välkomna. Här är det inte meningen att man ska komma och sticka ut med sina stora muskler eller sina nya silikontuttar. Det är helylle, vardagligt och lite jante. Och det är inte bara så att alla får träna. Alla får dessutom hjälpa till om de vill. Inför varje jympapass står det en funktionär och vaktar dörren och ser till att vi inte går in i lokalen innan ledaren ger klartecken. Sedan samlar hen in alla passbiljetter med stor nogrannhet. I Friskissamhället fyller alla en liten, men ack så betydelsefull funktion. 

Ungefär 500 000 svenskar är medlemmar i Friskis & Svettis. Socialdemokraterna har ungefär 100 000 medlemmar. Om jag var sosse, skulle jag inför nästa val hänga utanför träningslokalerna och dela ut flygblad för här finns en potentiell medlemsstock som heter duga. Alla ska med, alla ska jympa!

tisdag, april 17, 2012

Skulle det inte va hockey idag?

Oj, va fel man kan ha. Inte för att jag hänger med särskilt mycket i sportvärlden, men jag var nästan säker på att det var slutspel i hockeyn idag; och så slår jag på tv:n och inser att de istället har skapat en ny sport. Det är ganska likt Ultimate fighting fast med skridskor. Det verkar gå ut på att man åker från olika positioner på isen för att hitta den bästa platsen att puckla på varandra. Kreativt...

torsdag, april 12, 2012

Mannen och hans pinne

Jag läste någon gång att män har väldigt svårt för att gå ut och gå en promenad. Saknar man ett fysiskt mål (ta sig tillbaka hem igen räknas inte) så känns promenaden meningslös. Nu tror jag säkert att det finns massor av män där ute som inte känner igen sig i beskrivningen och som mer än gärna snörar på sig promenadskorna och tar ett varv i elljusspåret bara för att få lite frisk luft eller lätt motion. Men jag har själv upplevt det här. Jag tycker att det är väldigt trevligt att gå ut och gå men min sambo lyckas jag bara lura med mig om jag lockar med att vi ska gå och köpa chips eller cola; till och med motiveringen att vi måste till återvinningssationen kan funka eftersom det förser promenaden med det heliga målet.

Ett sätt att komma runt problemet enligt skribenten, var att mannen hittade något som skulle tas med runt promenaden, en pinne eller en snöboll till exempel. Då har målet helt plötsligt blivit "jag ska föra pinnen från punkt A till punkt B". Lite som en hund...

Nu har Björn skaffat sig en superpinne att ta med sig ut - en kamera. "Ska vi gå ut och ta en promenad? Du kan ju ta med dig kameran...". Jag får sällskap på min promenix och Björn får ta kort. Alla glada! Sen tar det ju ungefär dubbelt så lång tid att gå som i vanliga fall men det är väl helt okej. Han måste ju få stanna och nosa... nej, jag menar fota!

onsdag, april 11, 2012

Näsduksparadigmet

Äldre generationer verkar lite prydare och mer känsliga för vett och etikett-frågor än vi lite yngre. Man ska ha inneskor på sig när man går bort, man ska inte prata med mat i munnen, svordomar går bort och så vidare. Men en sak där jag inte riktigt förstår hur de som är födda innan 1945 tänker, det är det här med att snyta sig.

Ibland måste man snyta sig offentligt. Som idag på tåget. Kvinnan mittemot mig drog fram en liten pappersnäsduk och snöt sig. Jag blir inte särskilt upprörd av det men vad jag har väldigt svårt att förstå, det är när hon knycklar ihop pappret och lägger ner i sin handväska. Vad har den där att göra? Ska hon spara den till senare? Det fanns ju påsar att slänga den i. I min mening så snyter man sig och sen gör man sig av med det. Om du inte ville ha snoret i din näsa, varför i all världen vill du ha det i din handväska?

Pappersnäsdukar är ändå snäppet bättre än tygnäsdukar. Man får förstås pluspoäng för att man är så miljömedveten och återanvänder sina små trasor men ägaren måste ju lägga tillbaka dem i väskan/fickan efter att de snytit sig. Och det känns lite äckligt när man ser någon (denna någon är ofta en anständig och trevlig dam i 60-årsåldern med inneskor) plocka upp en näsduk som är alldeles skrynklig ur väskan för att snyta sig. En gång till i en och samma näsduk? tänker jag.

Kan det vara så att det tar emot lite att slänga (bara något besudlat) papper om man upplevt lite hårdare tider med ransonering och allt vad det innebär? En gång hörde jag om en man som tvättade ur använda kondomer och hängde upp på tork för att använda senare (sanningshalten i historien vet jag ingenting om). Det är kanske att gå lite över styr med återvinnandet, men jag tycker faktiskt inte att snytpappret hamnar långt efter...

tisdag, april 10, 2012

Hårologi - kort vs långt

För en vecka sedan var jag och klippte av en bit av mitt hår. Min pojkvän Björn blev en smula överraskad när han kom hem. "Åh... Fint." var reaktionen. Han tyckte att mitt långa hår var bättre än min nya bob. Nu en vecka senare verkar han ha förlikat sig med synen, även om han tycker att det är bättre när jag tar två  hårnålar och fäster bak håret (vilket kanske ger illusionen av att håret skulle kunna vara långt och uppsatt). Min frisör frågade mig vad Björn tyckte om att jag klippte av mig håret. Jag svarade att jag trodde att han gillade längre hår bättre, varpå hon frågade: Vad är det egentligen med killar och långt hår?

En kompis till mig har som teori att ett förhållande har svårt att överleva om killen har längre hår än tjejen. Förutom empiriska studier i den egna bekantskapskretsen så kan hon presentera ett mycket hållbart bevis: E-Type. Den långhårige karln närmar sig 50 och har inte lyckats stadga sig ännu. På grund av sitt hår, enligt min kompis. Hennes mamma fyllde på bevisbördan och lyfte fram Björn Borg, som verkar ha svårt att bli riktigt seriös med sina kärlekar innan han klippte av sig sin man.

Långt hår på killar signalerar kanske någon slags bad-boy-attityd, men vad betyder kort hår på tjejer? Okej att majoriteten av män har kort hår men många kvinnliga kvinnor har också kort hår. Kan det vara en åldersgrej? Väldigt få äldre kvinnor har långt hår (nu snackar vi 50+). Har jag som 26-åring tagit ett steg närmre medelåldern genom att kapa av en bit av håret?

Vad säger ni?

måndag, april 09, 2012

Advokat bättre än lastbilschafför?

En gång i tiden pluggade jag på lärarprogrammet och blev intervjuad av en tjej som skulle skriva sitt examensarbete. Det handlade om klass i skolan och vi studenter skulle ge ett blivande-lärare-perspektiv på saken. Hur såg vi egentligen på det här med klass i skolan? Om det exempelvis var en elev som kom från en lägre samhällsklass, var det då viktigt att stötta henom för att hen skulle plugga vidare? De flesta höll nog med om att det var viktigt men det jag fann lite märkligt, var att det var självskrivet att högskolestudier var något eftersträvansvärt för alla. Allt annat var ett misslyckande.

Det viktigast tycker jag är att alla ska få möjlighet att välja det de själva vill göra. Oavsett om det är läsa till läkare eller bli lokalvårdare. Det är lika viktigt att elever med akademikerföräldrar kan bli stöttade till att välja yrken som inte kräver en universitetsexamen. En advokatson som vill bli lastbilschafför behöver nog mer stöd för att kunna följa sina drömmar än lastbilschafförsonen som vill bli advokat. Bådas drömmar är väl lika mycket värda.

Idag verkar det vara så tveklöst mycket bättre att plugga och få en examen. När vi hamnar i en lågkonjunktur så ska vi pumpa in folk på våra högskolor. Vad jag aldrig har fattat är var de alla ska jobba när de kommer ut på andra sidan. Jag skulle lätt vara mer bitter om jag var arbetslös, hade 240 högskolepoäng och 250 000 i skuld till CSN, än om jag bara var arbetslös.

Det är verkligen fantastiskt att plugga och alla som vill borde verkligen pröva på det (med cirka 300 hp i bagaget borde jag veta). Men. Alla passar faktiskt inte för att plugga vidare och det kan gälla folk från alla klasser. 

måndag, mars 26, 2012

Bloggpremiär

Länge har jag tänkt att skaffa mig en blogg, men jag tycker att ett krav för att ha en blogg är att man faktiskt har något vettigt att säga. Nu kanske det inte är så att jag har det. Men vi kör ändå. Jag tror att jag kommer skriva väldigt lite om bullbakning, gardiner, barn och kläder. Inte för att jag inte gillar att baka eller aldrig syr gardiner, utan för att det finns så många som är så sjukt mycket pyssligare och mer kreativa på det planet. I hushållet finns dessutom väldigt få barn (0) så då kan ju de som har några skriva om det. Istället kommer jag nog fokusera på det som händer i världen, samhällsdebatter, det som rör sig i min hjärna och som behöver komma ut.

Enjoy!