När jag är utomlands tycker jag att det är lite kul att kolla in kyrkor. De är ofta sjukt imponerande och så kan man gå runt där och filosofera lite för sig själv. Ytterligare ett steg är att vara med på en gudstjänst av något slag. När vi var i Florens förra året var vi med på en 8.00-gudstjänst i Duman vilket var ganska intressant eftersom det var på italienska och vi inte fattade någonting. Eller jo vi förstod två ord: Pornografi och Europa. När det var slut så tog alla som varit med i hand och kramades och det var ganska trevligt.
Idag gick jag till katedralen här i Bristol för att vara med på "Evensong" som de har kvart över fem varje dag. Något som var ganska intressant var att när man klev in i kyrkan så stod det att det kostar 2 pund varje minut att ha kyrkan öppen ("Tack för ditt bidrag"). På Evensong var vi cirka 20 besökare som deltog, 21 gossar i kören och sex körmän (ja vuxna körsångare alltså). Utöver det hade vi en organist, en körledare, fyra präster + en karl med en silverstav som det satt en liten fågel på, som gick framför de präster som skulle läsa. Tycker ni att det är konstigt att det är så dyrt att hålla kyrkan öppen med så mycket personal? Kanske ska de överväga att låta killen med silverstaven gå hem lite tidigare så har de åtminstone sparat hans lön för en timme eller två.
Jag frågade en av prästerna vad staven var till för och hon sa att den användes förr i tiden för att slå bort besökare när man gick fram. Idag, 2012, var det inte särskilt många framfusiga besökare som behövdes slå bort. Traditioner traditioner...
måndag, juni 25, 2012
lördag, juni 23, 2012
Att ta med sig när man åker till England
Tänkte dela med mig lite av min nyförvärvade vishet när det kommer till vad man ska ha med sig när man åker till England.
Ett paraply ("a brolly") - I England regnar det. Mest hela tiden om jag förstått lokalbefolkningen rätt. Om du skulle glömma ditt paraply är det i och för sig ingen katastrof då de verkar vara ganska lätta att få tag på. Jag köpte mitt på apoteket men jag såg att även skomakaren saluförde paraplyn. Bonustips: Gummistövlar (de tar plats i bagaget men jag kommer att vara evigt tacksam att jag packade ner dem).
Varma kläder - Om du åker till England i juni, packa som om du skulle semestra i Sverige i oktober. Det är kallt. Askallt.
Inomhustofflor ("slippers") - Det är inte bara kallt utomhus här i England. De verkar heller inte ha förstått hur man värmer upp sina hus. Jag köpte ett par tofflor efter två dagar och det är än så länge mitt livs bästa investering.
Ett paraply ("a brolly") - I England regnar det. Mest hela tiden om jag förstått lokalbefolkningen rätt. Om du skulle glömma ditt paraply är det i och för sig ingen katastrof då de verkar vara ganska lätta att få tag på. Jag köpte mitt på apoteket men jag såg att även skomakaren saluförde paraplyn. Bonustips: Gummistövlar (de tar plats i bagaget men jag kommer att vara evigt tacksam att jag packade ner dem).
Varma kläder - Om du åker till England i juni, packa som om du skulle semestra i Sverige i oktober. Det är kallt. Askallt.
Inomhustofflor ("slippers") - Det är inte bara kallt utomhus här i England. De verkar heller inte ha förstått hur man värmer upp sina hus. Jag köpte ett par tofflor efter två dagar och det är än så länge mitt livs bästa investering.
fredag, juni 22, 2012
Livet kom emellan
Blogginläggen har inte direkt duggat tätt de senaste veckorna. En liten smula skrivkramp kanske. När jag funderade över det kom jag fram till att det var ganska konstigt. Faktum är att de senaste två veckorna har varit ganska händelserika. De har också inneburit en riktig känslokarusell.
Jag kände lättnad när jag stoppade ner mina skoluppgifter i ett kuvert och la dem på brevlådan. Och jag kände lättnad över att mitt vagabondliv mellan Linköping och Västerås äntligen fått ett slut.
För två veckor sedan upplevde jag sorg och smärta när vi var med familjen Stark och de tog farväl av deras lilla Olle som bara blev två månader (om ni vill läsa om deras lycka och sorg under våren kan ni gå in på Evelinas blogg).
En vecka senare byttes känslorna mot både glädje och lycka när min fina vän Anna, barfota i gräset sa "ja" när vigselförrättaren frågade om hon ville gifta sig med min kusin Mikael och över att jag, under en strålande sol, fick spendera en hel dag med nästan alla de människor som jag älskar mest. Dagen efter var det dock mest klassiska bakfyllekänslor som gav sig till känna.
I bakgrunden har också en liten liten portion nervositet påmint mig om mitt lilla äventyr till Bristol dit jag for i söndags (japp samma dag som bakfyllekänslorna invaderade min kropp) för att förbättra min engelska.
De senaste veckorna har jag rest land och rike runt, träffat gamla vänner och familj men också pratat med studenter från Sydkorea, murare från Bristol, spanjorskor som flyr ett ekonomiskt sönderfallande Spanien, en nybakad jurist från Södertälje och en engelsklärare från Liverpool. Med alla dessa nya och gamla bekantskaper har jag skvallrat, kallpratat, bråkat, skämtat och tröstat på både engelska och svenska. Och frågan jag ställde mig när jag kom fram till det här är: Hur i all världen kan jag ha problem med att komma på något att skriva om?
Sen slog det mig. Jag har ju faktiskt varit väldigt upptagen. Upptagen med att leva lite grann.
Jag kände lättnad när jag stoppade ner mina skoluppgifter i ett kuvert och la dem på brevlådan. Och jag kände lättnad över att mitt vagabondliv mellan Linköping och Västerås äntligen fått ett slut.
För två veckor sedan upplevde jag sorg och smärta när vi var med familjen Stark och de tog farväl av deras lilla Olle som bara blev två månader (om ni vill läsa om deras lycka och sorg under våren kan ni gå in på Evelinas blogg).
En vecka senare byttes känslorna mot både glädje och lycka när min fina vän Anna, barfota i gräset sa "ja" när vigselförrättaren frågade om hon ville gifta sig med min kusin Mikael och över att jag, under en strålande sol, fick spendera en hel dag med nästan alla de människor som jag älskar mest. Dagen efter var det dock mest klassiska bakfyllekänslor som gav sig till känna.
I bakgrunden har också en liten liten portion nervositet påmint mig om mitt lilla äventyr till Bristol dit jag for i söndags (japp samma dag som bakfyllekänslorna invaderade min kropp) för att förbättra min engelska.
De senaste veckorna har jag rest land och rike runt, träffat gamla vänner och familj men också pratat med studenter från Sydkorea, murare från Bristol, spanjorskor som flyr ett ekonomiskt sönderfallande Spanien, en nybakad jurist från Södertälje och en engelsklärare från Liverpool. Med alla dessa nya och gamla bekantskaper har jag skvallrat, kallpratat, bråkat, skämtat och tröstat på både engelska och svenska. Och frågan jag ställde mig när jag kom fram till det här är: Hur i all världen kan jag ha problem med att komma på något att skriva om?
Sen slog det mig. Jag har ju faktiskt varit väldigt upptagen. Upptagen med att leva lite grann.
onsdag, juni 13, 2012
Lustig(t) stolpskott
"Om jag träffade Mikael Lustig på en uteservering så skulle jag inte be honom passa min stol medan jag gick på toaletten. Det skulle jag inte. Inte för att jag på något sätt tycker illa om Mikael Lustig. Inte alls. Men bara för att Mikael Lustigs uppfattning om att ”hålla stolpen” på en fast situation verkar vara lite som när man ber ett barn att ”hålla i vagnen” när man står på en tunnelbana i rusningstid, och barnet gör en hel jävla OS-gren av att stå så långt ifrån vagnen som överhuvudtaget är fysiskt möjligt men ändå hålla pekfingerspetsen på den längst utskjutande delen av den. Och när man ber då ber barnet att, snälla, hålla i vagnen, då vrålar ungen ”meneh de göööööööör ja ju!!! Nageln rööör!!!”.
Precis så tänkte jag. När Sverige sumpade EM-chansen igår. Mina egna spelarerfarenheter inom fotboll var överdrivet sagt kort (vi snackar kanske tre matcher). Men en grej, en liten grej som jag verkligen kommer ihåg att vi lärde oss under den termin som jag som NIOÅRING var aktiv fotbollslirare i Grönahögs IK så var det att NÄR DET BLIR HÖRNA, då ska en spelare stå KLISTRAD MOT STOLPEN! När det blev hörna, då var det direkt någon som skrek "VEM TAR STOLPEN??" Idag kan kan inte dribbla bort någon motståndare, inte skjuta mål eller göra en scysst passning till Zlatan, men jag tror faneme att jag skulle kunna ställa mig och stå klistrad mot den där stolpen och ta en boll i magen. Det fick jag lära mig. Som nioåring.
Precis så tänkte jag. När Sverige sumpade EM-chansen igår. Mina egna spelarerfarenheter inom fotboll var överdrivet sagt kort (vi snackar kanske tre matcher). Men en grej, en liten grej som jag verkligen kommer ihåg att vi lärde oss under den termin som jag som NIOÅRING var aktiv fotbollslirare i Grönahögs IK så var det att NÄR DET BLIR HÖRNA, då ska en spelare stå KLISTRAD MOT STOLPEN! När det blev hörna, då var det direkt någon som skrek "VEM TAR STOLPEN??" Idag kan kan inte dribbla bort någon motståndare, inte skjuta mål eller göra en scysst passning till Zlatan, men jag tror faneme att jag skulle kunna ställa mig och stå klistrad mot den där stolpen och ta en boll i magen. Det fick jag lära mig. Som nioåring.
lördag, juni 09, 2012
Adiås Västerås
Min tid i Västerås är över sedan en vecka tillbaka. I ungefär nio månader veckopendlade jag fram och tillbaka mellan Vässan och Linkan. Tillräckligt länge för att inse att veckopendla inte är min cup of tea (kan det vara någon cup of tea?).
Västerås och Linköping är ganska lika storleksmässigt. Skillnaden, som jag ser det, är att Västerås är lite sämre och lite futtigare. Lite sämre studentliv, lite mindre högskola, lite futtigare domkyrka, lite tråkigare stadsbibliotek, lite tristare centrum (parkeringshus på gallerior är generellt inte en stadsbild som tilltalar mig) och lite sämre snöskottning. Ska man bo i en medelstor svensk stad, varför välja Västerås framför Linköping?
Jag har hört av ganska många som flyttat till Linköping och börjat plugga att de säger efter en sådär fyra år att man är "färdig med Linköping". De växer ur staden och så flyttar de till Stockholm. För mig har de här nio månaderna gjort mig lite nykär i min stad. Jag tror att jag kan tänka mig en tre-fyra år till innan jag vuxit ur staden på schlätta.
Västerås och Linköping är ganska lika storleksmässigt. Skillnaden, som jag ser det, är att Västerås är lite sämre och lite futtigare. Lite sämre studentliv, lite mindre högskola, lite futtigare domkyrka, lite tråkigare stadsbibliotek, lite tristare centrum (parkeringshus på gallerior är generellt inte en stadsbild som tilltalar mig) och lite sämre snöskottning. Ska man bo i en medelstor svensk stad, varför välja Västerås framför Linköping?
Jag har hört av ganska många som flyttat till Linköping och börjat plugga att de säger efter en sådär fyra år att man är "färdig med Linköping". De växer ur staden och så flyttar de till Stockholm. För mig har de här nio månaderna gjort mig lite nykär i min stad. Jag tror att jag kan tänka mig en tre-fyra år till innan jag vuxit ur staden på schlätta.
tisdag, juni 05, 2012
High five-horan
Hanna Hellquist på DN är min husgud(inna). Nästan allt hon skriver är klockrent och tänkvärt. I fredags skrev hon den här krönikan som handlar om hur kvinnor förväntas bli tacksamma för all typ av uppmärksamhet som man får av en man. Säger man nej tack riskerar man att bli kallad hora eller "torr fitta" som Hanna skriver. Nu tror jag att de flesta killar respekterar ett nej men krönikan fick mig att tänka på en grej som hände för ett par år sedan.
Det var en helt vanlig dag när jag kom cyklandes på cykelbanan mot stan. Från andra hållet kom en annan cykel med två killar (en på pakethållaren) i femtonårsåldern. När de var några meter ifrån mig stack killen på pakethållaren ut handen och skrek "High five". Jag satt väl i mina egna tankar och reagerade inte direkt och hade nog egentligen inte varit särskilt sugen på att high fiva killen i vilket fall som helst. När de gled förbi mig, high-five-lösa, hörde jag killen säga: "Jävla hora". För att jag inte gav honom en high five. När det hände tyckte jag mest att det var komiskt. Jag tänkte att det borde väl rent logiskt vara brudar som high fivar åt höger och vänster som är en hora i så fall och fnissade åt saken.
Hannas krönika fick mig att tänka på den här händelsen igen och så kom jag på något. Om en 15-åring kallar en främling för hora för att han inte får en high five, vad kallar han då tjejen i sin klass som inte vill låna ut sin penna, eller som vägrar låta honom gå före i kön i matsalen? Eller tjejen på festen som inte vill hångla med honom? Att kalla någon för hora är inte en förolämpning, det är ett sätt att trycka ner och visa makt. Och med en sådan 15-årig kille är det nog svårt att göra rätt. För tjejen som faktiskt vill hångla med honom på festen, är säkert en hora i skolan på måndagen ändå...
Det var en helt vanlig dag när jag kom cyklandes på cykelbanan mot stan. Från andra hållet kom en annan cykel med två killar (en på pakethållaren) i femtonårsåldern. När de var några meter ifrån mig stack killen på pakethållaren ut handen och skrek "High five". Jag satt väl i mina egna tankar och reagerade inte direkt och hade nog egentligen inte varit särskilt sugen på att high fiva killen i vilket fall som helst. När de gled förbi mig, high-five-lösa, hörde jag killen säga: "Jävla hora". För att jag inte gav honom en high five. När det hände tyckte jag mest att det var komiskt. Jag tänkte att det borde väl rent logiskt vara brudar som high fivar åt höger och vänster som är en hora i så fall och fnissade åt saken.
Hannas krönika fick mig att tänka på den här händelsen igen och så kom jag på något. Om en 15-åring kallar en främling för hora för att han inte får en high five, vad kallar han då tjejen i sin klass som inte vill låna ut sin penna, eller som vägrar låta honom gå före i kön i matsalen? Eller tjejen på festen som inte vill hångla med honom? Att kalla någon för hora är inte en förolämpning, det är ett sätt att trycka ner och visa makt. Och med en sådan 15-årig kille är det nog svårt att göra rätt. För tjejen som faktiskt vill hångla med honom på festen, är säkert en hora i skolan på måndagen ändå...
måndag, juni 04, 2012
TUUUUT
Visst blir man lika förvånad varje gång. Helt plötsligt hör man ett långt tut. I några sekunder tror man att det är en lastbilschaufför som kör förbi som har fastnat på tutan. Sen kopplar man. Klockan är tre, det är måndag, till och med första måndagen sista månaden i kvartalet. AHA! Det är den där "Viktigt meddelande till allmänheten" som testas. Att jag kan koppla ihop tidpunkten med signalen är enda anledningen till att jag fattar vad det är. Hade det börjat tuta sådär en vanlig tisdag i februari så hade jag aldrig förstått att det PÅ RIKTIGT var ett "Viktigt meddelande till allmänheten" och att jag borde sätta på tv:n eller radion eller något sådant. Hade ni gjort det?
Någon som förresten vet hur allvarligt det måste vara för att signalen ska tjuta på riktigt? Är det krig som gäller eller kan det vara något lite mindre allvarligt?
Någon som förresten vet hur allvarligt det måste vara för att signalen ska tjuta på riktigt? Är det krig som gäller eller kan det vara något lite mindre allvarligt?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)