Nu är jag tillbaka från Madrid. Det var verkligen en perfekt resa med god mat, goda drinkar; det var varmt och skönt (man behövde inte ens en tröja på kvällen), hotellet hade takterass med pool och ja det var helt enkelt alldeles alldeles underbart. Madrid är verkligen en vacker och trevlig stad men jag hade inte förväntat mig att se så mycket... ja misär...
Som turist i en stad eller ett land så rör man sig mest på ytan men den här resan gick det inte att undvika att se kontrasterna och hur den ekonomiska krisen har drabbat Spanien. I lördags satt vi bland tiotusentals madrileños på Puerta del Sol som hade samlats för att markera årsdagen av 15-M - förra årets protester mot nedskärningar. "No nos representan", ni representerar inte oss, stod det på en stor projektorduk som några ungdomar hade spänt fast på en byggnadsställning. Folkvalda politikers främsta uppgift är att just representera folket så vad händer när folket inte känner sig representerade längre?
Överallt i centrala Madrid sitter människor med plastmuggar och en liten skylt av wellpapp där det står att de inte har mat, ingenstans att bo och att de är sjuka. Min kompis som bor i Madrid, berättade om en morgon när hon var ute och sprang och fick se en uteliggare rätta till ett brunnslock. Förmodligen kom han upp efter en natt i kloakerna. De flesta som bor på gatan ser otroligt slitna ut och många lider säkert av psykiska sjukdomar eller har drogproblem, men det som kanske känns extra skrämmande är att man även ser människor som ser ut som vem som helst. En man med en någorlunda ren skjorta och ordentliga skor satt i ett gathörn vid Museo Reina Sofia med en skylt där det stod att han var 65 år och hemlös. "Snälla hjälp mig och ha en bra dag!". Det skulle kunna vara en kompis pappa, eller kanske min egen. Samhällets skyddsnät finns inte kvar och det känns omöjligt att upprätthålla någon slags distans till människorna som sitter där. Det skulle kunna vara vilken madridbo som helst som hamnar där.
Det verkar också finnas enormt många människor som precis håller sig på ytan, som precis klarar sig på jobb som egentligen inte finns. På Puerta del Sol, under protesterna, sprang det runt män med platskassar fulla med öl som de lite diskret försökte kränga till ungdomarna på torget. Efter klockan 22 är det nämligen inte tillåtet att sälja alkohol i affärerna. Extra uppgiven blir jag när jag från taxin ser några människor som står i centrifugerna vid rödljusen och försöker sälja vindrutetvättar till de stannande bilarna. Där, en söndag när solen står som högst på himlen och temperaturen håller sig runt 30 grader, står en kvinna med en ganska ordentlig gravidmage och försöker tjäna några euron. Vad händer om dessa människor blir sjuka? Finns det några pengar som gör att familjen klarar sig då? Eller får de försöka tränga sig ner vid en husvägg utmed någon turistgata och försöka tigga till sig lite pengar till mat?
Man blir alldeles tom när man ser alla dessa människor. Varje gång man går förbi och möter deras blickar gör man ett val. Antingen ger man dem pengar eller köper deras krimskrams eller så går man bara förbi. Oftast gör man det sistnämnda och varje gång känns det som en liten liten bit av en dör.
Tack Clara för dina detaljerade iakttagelser från Madrid, det var en mycket intressant läsning. Men så svårt det är att bevittna vad dålig politik i ett land kan leda till, framför allt när det är folket som drabbas.
SvaraRaderaDet är viktigt att se verkligheten var den än är, för att själv kunna skapa en framtid med bra värderingar.
Du skriver med inlevelse och har en otroligt god berättarglädje som gör att man bara vill läsa mer, fortsätt så min vän, jag kommer att läsa allt du har att säga.