Livet kom emellan

Blogginläggen har inte direkt duggat tätt de senaste veckorna. En liten smula skrivkramp kanske. När jag funderade över det kom jag fram till att det var ganska konstigt. Faktum är att de senaste två veckorna har varit ganska händelserika. De har också inneburit en riktig känslokarusell.

Jag kände lättnad när jag stoppade ner mina skoluppgifter i ett kuvert och la dem på brevlådan. Och jag kände lättnad över att mitt vagabondliv mellan Linköping och Västerås äntligen fått ett slut.

För två veckor sedan upplevde jag sorg och smärta när vi var med familjen Stark och de tog farväl av deras lilla Olle som bara blev två månader (om ni vill läsa om deras lycka och sorg under våren kan ni gå in på Evelinas blogg).

En vecka senare byttes känslorna mot både glädje och lycka när min fina vän Anna, barfota i gräset sa "ja" när vigselförrättaren frågade om hon ville gifta sig med min kusin Mikael och över att jag, under en strålande sol, fick spendera en hel dag med nästan alla de människor som jag älskar mest. Dagen efter var det dock mest klassiska bakfyllekänslor som gav sig till känna.

I bakgrunden har också en liten liten portion nervositet påmint mig om mitt lilla äventyr till Bristol dit jag for i söndags (japp samma dag som bakfyllekänslorna invaderade min kropp) för att förbättra min engelska.

De senaste veckorna har jag rest land och rike runt, träffat gamla vänner och familj men också pratat med studenter från Sydkorea, murare från Bristol, spanjorskor som flyr ett ekonomiskt sönderfallande Spanien, en nybakad jurist från Södertälje och en engelsklärare från Liverpool. Med alla dessa nya och gamla bekantskaper har jag skvallrat, kallpratat, bråkat, skämtat och tröstat på både engelska och svenska. Och frågan jag ställde mig när jag kom fram till det här är: Hur i all världen kan jag ha problem med att komma på något att skriva om?

Sen slog det mig. Jag har ju faktiskt varit väldigt upptagen. Upptagen med att leva lite grann.