Datorhaveri = goda nyheter

Min dator håller på att krascha och tro det eller ej men det är en toppennyhet för mig. På posten i Linköping ligger nämligen min nya HP Pavillion och väntar på att få komma hem till mig och sättas i bruk. Att min nuvarande dator håller på och braka åt fanders är ett tecken på att jag gjorde ett sjukt bra val som köpte en ny! Hurra för mig!

Pervers böjelse

Jag vill VARNA väldigt känsliga läsare för att det här inlägget är något äckligare (men inte så farligt) än vad det brukar vara.

Under de senaste åren har jag upptäckt att jag dras till gojs i olika former. Ett orensat duschavlopp ger lite extra "glow" på vardagen och det youtube-klipp som jag lätt sett flest gånger är Two girls and one cyst (jag har dock aldrig velat se 2 girls 1 cup som Two girls and one cyst travesterar. Det känns bara sjukt, punkt slut).

Jag har funderat lite på hur det kan komma sig att man kan fascineras av något så äckligt (för det tycker jag egentligen att det är). Jag vet att min syster är lika inne på sånt här som jag (hon har dessutom tagit det ett steg längre och utbildat sig till sjuksköterska) så jag är inte helt ensam i världen med den här böjelsen. Kan det vara något genetiskt kanske? Måste höra med mamma och pappa hur deras förhållanden till duschavlopp är...

Jag tror att hela grejen har att göra med att det är känslan av att bli av med något som inte hör hemma, eller som besudlar på något sätt. I helgen rensade jag min lilla odlingslott och för varje j*vla tistel som jag drog upp så kändes det mer och mer som en återerövring. Ogräset hade invaderat mitt land och jag tog minsann hand om inkräktarna (i ungefär fem timmar pågick slaget). Likadant är det när man använder tandtråd (vilket i min mun är något som sker väldigt sporadiskt)och man riktigt ser på tråden hur det sitter små klumpar på den (jag borde verkligen tandtråda oftare...). Då infinner sig känslan av seger. Jag är renad! Den här teorin tycker jag stödjs väldigt bra av det faktum att jag vägrat titta på 2 girls 1 cup som ju inte direkt verkar handla om att göra sig av med saker som inte hör hemma i kroppen, utan snarare tvärtom.. (för er som inte vet vad 2 girls 1 cup är så föreslår jag att ni googlar om ni är nyfikna för det är alldeles för vidrigt för att jag ska berätta om det här).

Jag ser framför mig att jag kommer att bli hembjuden på fika/lunch/middag till väldigt många vänner och bekanta nu när jag kommit ut ur gojsfascinationsgaderoben. Ge mig ett par gula plasthandskar, såpa och en diskborste så ska jag visa vad ditt duschavlopp döljer. (OBS, middag först!).

Godisäcklet

Idag blev jag sugen på godis. Assugen. Så sugen att jag gick till affären för att köpa lite. Och sen satte jag mig i soffan framför tv:n och åt. Typ allt. På typ mindre än en timme. Nu känner jag mest äckel. Hur märkligt är det inte att man tänker att man ska unna sig något och istället slutar det med att man misshandlar sig själv. Och fast man börjar må asilla när det är 8 godisbitar kvar så slutar man inte. Hur går det ihop egentligen? Någon som känner igen sig?

Tänk om man kunde spela in fysiska känslor. Då skulle jag spela in hur jag mår just nu och nästa gång jag blir sugen på godis så skulle jag spela upp det i affären och så skulle jag aldrig mer äta godis. Det kanske är en idé som något företag att satsa lite forskningspengar på, för jag är övertygad om att man skulle kunna tjäna ganska mycket cash på det.

När man tycker att stoppa fingrarna i halsen är ett lockande alternativ, då har det sannerligen gått för långt. Den här bloggposten kanske kan fungera som min varningstriangel varje gång jag står vid lösgodislådorna. Jag går dit, plockar upp spaden, börjar tänka på det här, blir påmind om äcklet, lägger ifrån mig spadjäveln och lever lycklig i alla mina dagar.

THE END

Kungahuset - alltid 50 år efter?

Jag brukar börja dagen med att titta på SVT:s Gomorron Sverige. Idag slog jag lägligt på tv:n när Aftonbladets hovreporter Jenny Alexandersson och historikern Christopher O'Reagan satt i studion och pratade om lilla Estelles dop.Här kan ni se klippet förresten. I sådana sammanhang så känns det alltid som att jag förflyttats typ 200 år tillbaka i tiden men fick behålla tv:n). Här sitter man och pratar om hur otroligt modernt det är idag. Ja. Visst. Jämför vi med hur det var vid kungliga dop för 100 år sedan så är det kanske modernt (Christopher O'Reagan påpekar att mamman inte ens fick vara med i kyrkan för 100 år sedan). Men jämför vi med alla dödliga och normala människor i Sverige idag så är det väl otroligt mossigt. Bara det att man lyfter det faktum att Maddes och Filles pojk- respektive flickvän får vara med på dopet som "en förnyelse" gör ju bara att det känns som att man lever på 1800-talet. Det kanske är en förnyelse i kungahusmått mätt, men i övriga Sverige har det varit ganska naturligt de senaste, ja 40 åren i alla fall (någon som var med förr kanske kan bekräfta eller dementera) att respektive får vara med på både dop och bröllop trots att man inte är förlovad (för det är ju där skon klämmer förstås).

Vi jämför hela tiden kungafamiljen med kungafamiljen och kanske är det därför det utvecklas så himla trögt. Vad tror ni hade hänt om Victoria hade blivit gravid innan hon och Daniel hade gift sig? Det är väl inte en människa som på allvar tror att Vickan höll på sig fram till bröllopsnatten men om hon hade blivit gravid innan bröllopet hade vi fått ett bevis för att de levt i synd och då tror jag minsann att det hade tagit hus i helvete. Traditioner traditioner traditioner.

Mycket har ju förstås förändrats även i kungahuset. Jag hörde till exempel idag när gästerna hälsade på Vickan och Danne att den där hovnigningen som någon försökte sig på avskaffades av kungen 1973 för att han tyckte att det kändes ganska fånigt att gamla tanter skulle ner med knäna i golvet framför honom som bara var 27. Bra initiativ där!

Det är ju kungafamiljen som är creme de la creme i det här landet om man tänker sig någon slags socitetsstege. Vilka ska införa moderniseringar om inte dem?Vilka är det som ska kasta skit på kungahuset om de släpper lite på reglerna? Andra kungahus? Svenska adeln? Media? Vem bryr sig liksom? Är det någon som på allvar tycker att kungahuset har tappat flärd och gått ner sig i skiten sen Victoria gifte sig med "en man av folket"? Nä, tänkte väl inte det.

Samtidigt som jag tycker att all den här uppståndelsen, mediabevakningen och fjanterierna med traditioner hit och dit är extremt patetiskt så kan jag inte låta bli och titta ändå. Man liksom sugs in i den här otillgängliga sagovärlden med prinsar och prinsessor. Jag sitter framför tv:n och hoppas att jag ska få en liten glimt av Madde och önskar att jag kunde höra vad Daniel viskar till Victoria under själva dopet. Där i tv:n så är de så nära, men ändå så långt borta från mig på andra sidan rutan med min microuppvärmda lasagne.

Om jättetamponger i USA

I USA är ju allt större än någon annanstans på jorden. Tittar man på "Extreme Makeover - Home Edition" så är sofforna gigantiska, matsalsborden enorma och alla inredningsteman är överdrivna till en bisarr nivå. Lilla Jimmy, 8 år säger att han vill bli brandman när han blir stor och får en vecka senare se att hans rum förvandlats till en brandstation. "WOW" tänker Jimmy och hans polare i ungefär 4 år, innan de når puberteten och sakta börjar inse att en brandstation inte är det ultimata när man ska försöka hångla upp en klasskompis av kvinnligt kön. Kanske hade en riktig brandstation funkat, men inte en brandstationslekplats. Eftersom Jimmys föräldrar är sjuka/veteraner/allmänt fattig och inte har råd att göra om den fiffiga inredningen så får han stå ut med att vara ohånglad tills han flyttar och börjar på college (för Jimmy ska ju bli ekonom och inte brandman).

I alla fall. Allt är stort i USA verkar det som. Deras kroppar, hus, bilar, matförpackningar, självcentrering, okunskap om omvärlden och statsskuld.

Ibland blir man dock fundersam över storleken på vissa saker. För ett par veckor sedan började jag att se om Sex and the City från början. I ett avsnitt ska Carrie och Samantha äta på en ny och supertrendig restaurang på Manhattan, men den sjukt bitchiga hovmästaren (en kvinna), låter dem inte få ett bord. Men. Carrie går på toa och där inne tittar den bitchiga hovmästaren ut från ett bås och frågar om Carrie möjligtvis har en tampong. - Of course, svarar Carrie och från sin yttepyttelilla handväska plockar hon fram en tampong som har ungefär samma storlek som ett stearinljus. Jag kan bara dra slutsatsen att Carries lilla väska nu är tom eftersom jättetampongen bör ha tagit upp allt utrymme.

Varje gång jag sett en tampong i en amerikansk serie eller film (något som bara förekommer när två tjejer med oegentligheter av något slag, förenas på tjejtoaletten då den ena behöver en tampong och den andra kan förse henne med den, vilket ofrånkomligt leder till vänskap), är den ungefär tre gånger så lång som en normal "svensk" tampong. Vad gäller stora hus och stora bilar så känns det ganska givet att man på så sätt försöker visa upp hur rik man är (eller önskar att man var). Men en jättetampong? Hur tänkte de där? Har man försökt lansera mindre tamponger i USA och misslyckats? - Nä, vi vill hellre ha de här klumpiga stora grejerna mellan benen. Har jag missat något? Är det kanske vi som ska ta efter dem?

Är det någon som sitter inne med information kring detta fenomen? Släng i så fall ihop en liten kommentar är ni snälla för det här förbryllar mig.

Humaniora på uppgång?

Jag blev ganska pepp i morse nära jag läste den här artikeln från portfolio.com, som handlar om hur arbetsgivarna i USA letar efter humanioramänniskor när de ska anställa någon. Hoppas att det är en trend som sprider sig till Europa och Sverige om det inte redan gjort det. Särskilt positiva vibbar inför framtiden fick jag av det här:

"The No. 1 skill that employers are looking for are communication skills and liberal arts students who take classes in writing and speaking,"

Nämen, det är ju mig de beskriver! Undan med er ekonomer och ingenjörer; jag tror minsann att det våras för humanisterna!

Dialog om Grekland en tisdagkväll

- Jag har inte fattat vad som händer om Grekland går i konkurs.
- Nä inte jag heller. Om ett företag går i konkurs så försvinner det ju. Men ett land kan ju inte försvinna...
- Precis. Säljs det till högsbjudande kanske?
- Ja, kanske det. Kan Kroatien köpa Grekland? Och hur funkar det? Kommer Grekland att få heta Kroatien?
- Kan inte Sverige köpa Grekland?
- Ja, varför inte. Kommer vi liksom att ha samma hockeylag då?
- Ja säkert. Men kan vi inte köpa ett land som är lite bättre på hockey istället. Typ Canada eller nått.
- Det vore ju bättre. Och då kanske vi kan få lite av Nordpolen också. Candada är väl med och bråkar med Ryssland om Nordpolen.
- Varför i hela friden skulle vi vilja ha en bit av Nordpolen?
- Det kan tydligen finnas olja där.
- Där ser man...
- Japp...


Efter lite efterforskningar hittade jag den här artikeln på dn.se. Det kändes som att den utlovade ett svar på vår fråga kring vad som skulle hända med Grekland om landet går i konkurs. Jag kan dock inte påstå att jag kände mig mer upplyst efter att ha läst den. Det verkar inte finnas något enkelt svar på frågan. Att vi köper upp Grekland verkar inte vara en helt tokig lösning. Kanske kan vi få statligt finansierade resor till Kreta? Men sen är ju frågan... Hur bra är egentligen grekerna på hockey?

Glöm inte att delta i undersökningen kring vad som kommer hända med Grekland (ni hittar den längst ner till höger).

Nytt på bloggen - veckans fråga!

Nu har ni möjlighet att svara på aktuella frågor här på bloggen. Den första handlar om Grekland och hur ni tror att det kommer att gå för dem. Så ta tillfället i akt och gör er röst hörd! En fråga i veckan har jag tänkt mig att det blir.Själva frågan och alternativen hittar ni i högerspalten, under "Populära inlägg". Kör hårt!

En bild av Madrid

Nu är jag tillbaka från Madrid. Det var verkligen en perfekt resa med god mat, goda drinkar; det var varmt och skönt (man behövde inte ens en tröja på kvällen), hotellet hade takterass med pool och ja det var helt enkelt alldeles alldeles underbart. Madrid är verkligen en vacker och trevlig stad men jag hade inte förväntat mig att se så mycket... ja misär...

Som turist i en stad eller ett land så rör man sig mest på ytan men den här resan gick det inte att undvika att se kontrasterna och hur den ekonomiska krisen har drabbat Spanien. I lördags satt vi bland tiotusentals madrileños på Puerta del Sol som hade samlats för att markera årsdagen av 15-M - förra årets protester mot nedskärningar. "No nos representan", ni representerar inte oss, stod det på en stor projektorduk som några ungdomar hade spänt fast på en byggnadsställning. Folkvalda politikers främsta uppgift är att just representera folket så vad händer när folket inte känner sig representerade längre?

Överallt i centrala Madrid sitter människor med plastmuggar och en liten skylt av wellpapp där det står att de inte har mat, ingenstans att bo och att de är sjuka. Min kompis som bor i Madrid, berättade om en morgon när hon var ute och sprang och fick se en uteliggare rätta till ett brunnslock. Förmodligen kom han upp efter en natt i kloakerna. De flesta som bor på gatan ser otroligt slitna ut och många lider säkert av psykiska sjukdomar eller har drogproblem, men det som kanske känns extra skrämmande är att man även ser människor som ser ut som vem som helst. En man med en någorlunda ren skjorta och ordentliga skor satt i ett gathörn vid Museo Reina Sofia med en skylt där det stod att han var 65 år och hemlös. "Snälla hjälp mig och ha en bra dag!". Det skulle kunna vara en kompis pappa, eller kanske min egen. Samhällets skyddsnät finns inte kvar och det känns omöjligt att upprätthålla någon slags distans till människorna som sitter där. Det skulle kunna vara vilken madridbo som helst som hamnar där.

Det verkar också finnas enormt många människor som precis håller sig på ytan, som precis klarar sig på jobb som egentligen inte finns. På Puerta del Sol, under protesterna, sprang det runt män med platskassar fulla med öl som de lite diskret försökte kränga till ungdomarna på torget. Efter klockan 22 är det nämligen inte tillåtet att sälja alkohol i affärerna. Extra uppgiven blir jag när jag från taxin ser några människor som står i centrifugerna vid rödljusen och försöker sälja vindrutetvättar till de stannande bilarna. Där, en söndag när solen står som högst på himlen och temperaturen håller sig runt 30 grader, står en kvinna med en ganska ordentlig gravidmage och försöker tjäna några euron. Vad händer om dessa människor blir sjuka? Finns det några pengar som gör att familjen klarar sig då? Eller får de försöka tränga sig ner vid en husvägg utmed någon turistgata och försöka tigga till sig lite pengar till mat?

Man blir alldeles tom när man ser alla dessa människor. Varje gång man går förbi och möter deras blickar gör man ett val. Antingen ger man dem pengar eller köper deras krimskrams eller så går man bara förbi. Oftast gör man det sistnämnda och varje gång känns det som en liten liten bit av en dör.

När världen går framåt

Igår skrev DN om att Obama sagt sig vara för gay-äktenskap. Verkligen på tiden att en amerikansk president vågar stå upp på det sättet. Sjukt modigt med tanke på hur ruskigt extremistisk den amerikanska högern är. Som ett exempel kan vi ju ta när Obama ville genomföra att försäkringar som arbetsgivarna tillhandahåller för sina anställda, även ska innefatta preventivmedel, detta skulle även de religiösa arbetsgivarna tvingas göra, vilket ledde till att republikanerna började gapa och skrika om att Obama förde ett krig mot religionen. Snacka om att göra en höna av en fjäder. Okej om han sagt att alla teologiutbildningar i USA skulle läggas ner, eller att de ska riva alla kyrkor, DET skulle vara ett krig mot religionen, men lite p-piller?

En annan sak som jag blev glad av var en intervju med Soran Ismail i SJ:s tidning kupé (Här kan ni läsa online-versionen av tidningen). I sina stand-ups brukar han prata en del om Sverigedemokraterna, som han inte direkt delar åsikter med. Men han pratar inte bara OM dem, han pratar faktiskt med dem också:

Ingen sverigedemokrat kommer att sluta vara sverigedemokrat bara för att de blir trakasserade eller hotade. Men jag tror faktiskt att om man vågade prata och debattera med dem, som Soran gör, så skulle de kanske börja fundera. Det är nog enda sättet. Deras argument håller inte, men om vi inte bemöter dem så kommer ingen fatta det.

Ja ibland känns det som att jorden snurrar åt rätt håll. Reaktionerna på Obamas uttalanden ska bli spännande att ta del av.

Nä nu drar jag till Madrid. Adiós!

Polis polis potatismos

Ganska ofta får man höra att det inte finns tillräckligt med poliser i samhället, men jag vet minsann var de är. De är i närheten av mig. Är jag utanför huset i fem minuter så ser jag garanterat en polisbil köra förbi. Igår gick jag på en liten gångväg och stannade till för att knyta skon och vips så kom det en polisbil som gled förbi. En annan gång när jag mötte en polisbil på en gångväg var i min ungdoms glada dagar när jag satt och hånglade på en parkbänk med en pajk jag hade kidnappat så gled det upp en polisbil och så vevade polisen ner rutan och sa "Ska ni knulla får ni gå hem". Tack för tipset konstapeln.

När jag åker hem till lilla Gällstad lyckas jag oftast skaka av mig dem men annars är de överallt. Generellt så har jag ganska goda tankar om polisen. De få jag träffat på face2face (vilket inte är så många; de brukar hålla sig i bilen) har varit väldigt trevliga (och de är ju uppenbarligen måna om våra ungdomar och ger dem goda råd), men så fort jag ser en polisbil så känner jag mig så jäkla skyldig. Cyklar jag så börjar jag panikartat reflektera över om jag kom ihåg lamporna (trots att det är mitt på dagen), går jag så börjar jag tänka på vilka regler som gäller för gångtrafikanter. Har jag precis åkt förbi ett trafikljus så blir jag helt plötsligt helt bombsäker på att jag körde mot rött. Jag är i det stora hela en väldigt laglydig medborgare men när jag ser en polisbil känns det som det flyger upp en stor skylt bakom mig "Det var hon, det var hon!!".

En gång när jag och några kompisar skulle åka till Gislaved (av alla ställen) för att gå på konsert (jepp), så blev vi stoppade av polisen och min kompis som körde fick blåsa. Det är för övrigt också en sådan situation när man blir skitnervös, trots att man vet att man inte har druckit en droppe alkohol. Testet var okej men eftersom vi hade åkt lite vilse så passade vi på att fråga om vägen. Ja ni är tvungna att vända och köra tillbaka. Okej tänkte vi. 100 meter längre bort gjorde vi en vänstersväng och körde tillbaka på vägen vi kom ifrån. - Fan va konstig den här vägen ser ut, säger M som kör - Det är för att du kör på trottoaren!! Ordningsmaken såg dock mellan fingrarna på vår lilla "vansinneskörning". Puh!

Världens bästa läppbalsam!

Idag var jag och hämtade paketet med mitt älskade läppbalsam från Nuxe. Det är världens bästa. Det är helt sant. De senaste dagarna (sen min förra lilla burk tog slut) så har jag varit torr och trist men nu är jag hel igen!

Det är inte meningen att min blogg ska göra reklam för skräp men man kan ju hjälpa varandra, en konsument till en annan. Och Nuxe Lip Balm är min bästa pryl. Och nu när man varit utan det i ett par dagar så är man ännu mer säker. Det må vara lite dyrare än vanliga cerat men det är värt sin vikt i guld. det räcker väldigt länge (fyra månader räckte min förra burk). Om du är intresserad kan du titta här på Bybloom som säljer det. Tidigare fanns det på Kicks men vad jag vet har de plockat bort det från sortimentet (hur tänkte de där?).

Senaste fyra dagarna har jag fått vara otrogen med lite andra läppprylar medan jag väntade på leveransen och det är ju helt sanslöst vad dåligt allt annat funkar. Man blir ju till och med torr i halsen av en del grejer och tio minuter efter att man smörjt på det så är man tillbaka på ruta ett.

Gör er själva och era läpppar en tjänst. Detta läppbalsam får fem clarabollar av fem möjliga!

Följ min blogg med Bloglovin

Proffsbloggarnas bloggstress

Ibland när jag funderar över vad nästa blogginlägg ska handla om så slår det mig hur ointressant mitt liv för det mesta är. Jag pluggar, jag tränar, äter, träffar lite polare, pratar med mina zucchiniplantor och ser på serier med min pojkvän. Inte mycket bloggmaterial där. Som tur är för läsarna handlar inte den här bloggen sådär jättemycket om vad jag "gjort idag", men jag förundras över de (med tusentals läsare varje dag) som har bloggar som handlar om just vad det är de gör på dagarna. Känner de sig inte sjukt stressade över att alltid göra något intressant och spännande? Och att allt dessutom måste se så himla perfekt ut. Tänk er att försöka leva i ett hemma-hos-reportage 24-7. Tröttsamt!

Igår åt jag och en kompis räkor och drack lite vin och satt och pratade hela kvällen. Och visst hade jag kunnat ta ett litet kort och lägga upp på bloggen, men allvarligt talat, hur piffigt ser det ut med räkor i en platsbunke från IKEA? Nej i proffsbloggarnas värld så ligger räkorna i fina glasskålar och de äts förstås ute på den soliga terassen.

Och det är inte bara hemmet som ska stråla, man själv ska ju också göra det förstås. Visa upp "dagens outfit" med nyfönat hår. Jag tänker inte lägga upp någon bild på min "dagens outfit" denna dag men jag kan berätta för den som är intresserad att jag har gått från mysbyxor till träningskläder och tillbaka till mysbyxor igen denna plugglördag. Och bättre kommer det inte bli. För att inte tala om mitt hår som tagit vägen från morgonruffs via svettlook för att efter duschen ha landat i en fritorkad och ostylad liten hjälm på mitt huvud.

Igår köpte jag för övrigt en hatt. Som jag längtat efter en hatt som passar mig och mitt åttaåringsstora huvud. En dag när jag samlat energi till att kamma mig ska jag sätta på mig den och låta er se hur den ser ut.

Note to self: Stäng toadörren!

För någon vecka sedan flyttade jag in i min tredje lägenhet på åtta månader. Det här är egentligen mer en transitlägenhet innan jag åter igen får Linköping som min mer fasta punkt i tillvaron. Efter att enbart ha bott på våning två eller uppåt de senaste sju åren så krävs det lite omställning nu när jag bor på bottenvåningen. Och det är verkligen bottenvåningen, ingen halvtrappa upp. Utsikten består av en liten innergård som de boende kan spatserar på.

Några kompisar till mig berättade för ett tag sedan att de ibland går och låser ytterdörren på sin lägenhet för att kunna bajsa med öppen dörr. Jag kan inte säga att det är något jag brukar göra medvetet (ibland är dörren låst och ibland inte), men visst stänger man inte alltid dörren när man ska på muggen om man bor själv. Nu är dock läget ett annat. Ett flertal gånger har jag insett (the hard way) att om dörren till toaletten står på vid gavel så är hela lägenheten som ett litet tittskåp. Inklusive toaletten.

Andra beteenden som är värda att tänka på en extra gång när man bor på bottenvåningen:

• Inte byta om till i vardagsrummet/köket/sovrummet (ja det är en etta), utan göra det inne på toan (med stängd dörr!)

• Inte peta sig sig i näsan/klia sig i skrevet eller vad man nu tycker om att göra när man är själv.

• Överhuvudtaget ha kläder på sig.

• Bara för att man inte ser ut när det är mörkt ute så kan andra se in om lampan är tänd.

Utsikt från toan; ni kan ju tänka er här det ser ut från andra hållet.

Trots besväret med ändrade toavanor så är det ändå härligt att bo på bottenplan, särskilt nu i maj när innergården står i blom. En liten nervös vinkning til grannarna när man sitter med byxorna nere för man väl ta.