Visar inlägg med etikett Fritidsaktiviteter. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Fritidsaktiviteter. Visa alla inlägg

fredag, februari 01, 2013

En mobil revolution

Min smartphone har på många sätt förändrat mitt liv. Till exempel så kan jag ha interagerat med min kompis Fanny både på Facebook-chatten, via WhatsApp och med några sms innan jag ens borstat tänderna. När vi sitter i biblioteket och pluggar ungefär 1,5 meter ifrån varandra händer det att telefonen piper till och då har Fanny kommit på något som hon måste delge mig. En gång kände jag behovet av att vara lite retro och slängde iväg en riktig lapp med ett handskrivet meddelande på: "Vill du komma hem till mig ikväll och äta hemlagad ärtsoppa" (ja, det blir inte mer old school än så). Fanny blev uppriktigt sagt rörd vilket man ju kan förstå när varenda inbjudan man fått sedan 2007 har kommit via ett facebook-event. Hon funderade till och med att på att ta ett kort på lappen och lägga ut den på Istagram.

Men en annan sak som jag (och säkert många andra) reflekterat över angående telefonutvecklingen är att mobilen inte längre är särskilt mobil. Ska jag vara hemifrån i mer än sex timmar så måste jag ta med mig min laddare och jag är ständigt beroende av att hitta ett vägguttag. En strömlös tillvaro är numera en orolig tillvaro. En gång i tiden var jag fri. Jag körde ner 3210:an i ena jeansfickan, maestrokortet i den andra och stoppade snusdosan bakfickan och sen var jag unstopable (ibland tog vi även på oss långa strumpor under jeansen som vi stoppade ner 1/2-liters pet-flaskor med grogg i but that's a different story altogether). Nu när mobilen (ha!) är stor som en hundvalp av en liten, sönderavlad ras är jag dömd till att bära handväska. Och handväska gör det ju så himla mycket svårare att dansa.

fredag, oktober 05, 2012

Räddaren i skogen

Idag var jag ute och räddade kids i Rydsskogen (inte att förväxlas med Rydskidsen). De var vilse på cykelbanan med orienteringskartorna i högsta hugg och jag hjälpte dem vilket väl får anses vara lite fusk. Men om man nu ska försöka ha så mycket anknytning till verkligheten som möjligt i skolan så är det väl bra om ungarna lär sig att man kan fråga efter hjälp om man gått vilse.. Det är skills det också. Å andra sidan kanske mina råd var helt åt skogen. Bokstavligt talat.

onsdag, juni 13, 2012

Lustig(t) stolpskott

"Om jag träffade Mikael Lustig på en uteservering så skulle jag inte be honom passa min stol medan jag gick på toaletten. Det skulle jag inte. Inte för att jag på något sätt tycker illa om Mikael Lustig. Inte alls. Men bara för att Mikael Lustigs uppfattning om att ”hålla stolpen” på en fast situation verkar vara lite som när man ber ett barn att ”hålla i vagnen” när man står på en tunnelbana i rusningstid, och barnet gör en hel jävla OS-gren av att stå så långt ifrån vagnen som överhuvudtaget är fysiskt möjligt men ändå hålla pekfingerspetsen på den längst utskjutande delen av den. Och när man ber då ber barnet att, snälla, hålla i vagnen, då vrålar ungen ”meneh de göööööööör ja ju!!! Nageln rööör!!!”.

Precis så tänkte jag. När Sverige sumpade EM-chansen igår. Mina egna spelarerfarenheter inom fotboll var överdrivet sagt kort (vi snackar kanske tre matcher). Men en grej, en liten grej som jag verkligen kommer ihåg att vi lärde oss under den termin som jag som NIOÅRING var aktiv fotbollslirare i Grönahögs IK så var det att NÄR DET BLIR HÖRNA, då ska en spelare stå KLISTRAD MOT STOLPEN! När det blev hörna, då var det direkt någon som skrek "VEM TAR STOLPEN??" Idag kan kan inte dribbla bort någon motståndare, inte skjuta mål eller göra en scysst passning till Zlatan, men jag tror faneme att jag skulle kunna ställa mig och stå klistrad mot den där stolpen och ta en boll i magen. Det fick jag lära mig. Som nioåring.

torsdag, maj 31, 2012

Pervers böjelse

Jag vill VARNA väldigt känsliga läsare för att det här inlägget är något äckligare (men inte så farligt) än vad det brukar vara.

Under de senaste åren har jag upptäckt att jag dras till gojs i olika former. Ett orensat duschavlopp ger lite extra "glow" på vardagen och det youtube-klipp som jag lätt sett flest gånger är Two girls and one cyst (jag har dock aldrig velat se 2 girls 1 cup som Two girls and one cyst travesterar. Det känns bara sjukt, punkt slut).

Jag har funderat lite på hur det kan komma sig att man kan fascineras av något så äckligt (för det tycker jag egentligen att det är). Jag vet att min syster är lika inne på sånt här som jag (hon har dessutom tagit det ett steg längre och utbildat sig till sjuksköterska) så jag är inte helt ensam i världen med den här böjelsen. Kan det vara något genetiskt kanske? Måste höra med mamma och pappa hur deras förhållanden till duschavlopp är...

Jag tror att hela grejen har att göra med att det är känslan av att bli av med något som inte hör hemma, eller som besudlar på något sätt. I helgen rensade jag min lilla odlingslott och för varje j*vla tistel som jag drog upp så kändes det mer och mer som en återerövring. Ogräset hade invaderat mitt land och jag tog minsann hand om inkräktarna (i ungefär fem timmar pågick slaget). Likadant är det när man använder tandtråd (vilket i min mun är något som sker väldigt sporadiskt)och man riktigt ser på tråden hur det sitter små klumpar på den (jag borde verkligen tandtråda oftare...). Då infinner sig känslan av seger. Jag är renad! Den här teorin tycker jag stödjs väldigt bra av det faktum att jag vägrat titta på 2 girls 1 cup som ju inte direkt verkar handla om att göra sig av med saker som inte hör hemma i kroppen, utan snarare tvärtom.. (för er som inte vet vad 2 girls 1 cup är så föreslår jag att ni googlar om ni är nyfikna för det är alldeles för vidrigt för att jag ska berätta om det här).

Jag ser framför mig att jag kommer att bli hembjuden på fika/lunch/middag till väldigt många vänner och bekanta nu när jag kommit ut ur gojsfascinationsgaderoben. Ge mig ett par gula plasthandskar, såpa och en diskborste så ska jag visa vad ditt duschavlopp döljer. (OBS, middag först!).

måndag, maj 28, 2012

Godisäcklet

Idag blev jag sugen på godis. Assugen. Så sugen att jag gick till affären för att köpa lite. Och sen satte jag mig i soffan framför tv:n och åt. Typ allt. På typ mindre än en timme. Nu känner jag mest äckel. Hur märkligt är det inte att man tänker att man ska unna sig något och istället slutar det med att man misshandlar sig själv. Och fast man börjar må asilla när det är 8 godisbitar kvar så slutar man inte. Hur går det ihop egentligen? Någon som känner igen sig?

Tänk om man kunde spela in fysiska känslor. Då skulle jag spela in hur jag mår just nu och nästa gång jag blir sugen på godis så skulle jag spela upp det i affären och så skulle jag aldrig mer äta godis. Det kanske är en idé som något företag att satsa lite forskningspengar på, för jag är övertygad om att man skulle kunna tjäna ganska mycket cash på det.

När man tycker att stoppa fingrarna i halsen är ett lockande alternativ, då har det sannerligen gått för långt. Den här bloggposten kanske kan fungera som min varningstriangel varje gång jag står vid lösgodislådorna. Jag går dit, plockar upp spaden, börjar tänka på det här, blir påmind om äcklet, lägger ifrån mig spadjäveln och lever lycklig i alla mina dagar.

THE END

måndag, april 30, 2012

Kusinen från landet

Det är få platser på jorden som jag känt mig som en sån utböling som när jag kommer till Stockholm. När jag kliver av tåget och kommer in på Centralstationen så känns det som jag kliver in i en annan värld och genast blir jag så sjukt otrendig och ocool. Jag förstår faktiskt inte varför och jag får inte alls samma känsla när jag kommer till Göteborg, men kanske identifierar jag mig mer med en "go gubbe" än en dryg stockholmshipster. Det känns som hela jag utstrålar "Howdy här kommer kusinen från landet".

I helgen fulade vi oss in bakvägen till Stockholm med en bussresa. Bussen tog oss hela vägen till hotellet och på kvällen var det bara att hoppa in i bussen som körde oss till Chinateatern och Dirty Dancing och efter föreställningen gick bussen hem igen. Sjukt smidigt! Tillsammans med två systrar, två kusiner, ett kusinbarn, moster och mamma intog jag huvudstaden. Och vi är otrendiga hela helgen. Vi dricker bag-in-box inklämda på ett pyttelitet hotellrum, käkar buffé på hotellet, tar gruppfoton inne på restaurangen och gör fulgrimaser, har fotosession framför Dirty Dancing-skylten utanför China med lyftet och avancerad akrobatik  (se bild). Vi är högljudda och asgarvar åt det mesta. Som kor som blir utsläppta på grönbetet.

Men en sak är jag ganska säker på: Kusinerna från landet har sjukt mycket roligare än trendiga stockholmshipsters.

tisdag, april 10, 2012

Hårologi - kort vs långt

För en vecka sedan var jag och klippte av en bit av mitt hår. Min pojkvän Björn blev en smula överraskad när han kom hem. "Åh... Fint." var reaktionen. Han tyckte att mitt långa hår var bättre än min nya bob. Nu en vecka senare verkar han ha förlikat sig med synen, även om han tycker att det är bättre när jag tar två  hårnålar och fäster bak håret (vilket kanske ger illusionen av att håret skulle kunna vara långt och uppsatt). Min frisör frågade mig vad Björn tyckte om att jag klippte av mig håret. Jag svarade att jag trodde att han gillade längre hår bättre, varpå hon frågade: Vad är det egentligen med killar och långt hår?

En kompis till mig har som teori att ett förhållande har svårt att överleva om killen har längre hår än tjejen. Förutom empiriska studier i den egna bekantskapskretsen så kan hon presentera ett mycket hållbart bevis: E-Type. Den långhårige karln närmar sig 50 och har inte lyckats stadga sig ännu. På grund av sitt hår, enligt min kompis. Hennes mamma fyllde på bevisbördan och lyfte fram Björn Borg, som verkar ha svårt att bli riktigt seriös med sina kärlekar innan han klippte av sig sin man.

Långt hår på killar signalerar kanske någon slags bad-boy-attityd, men vad betyder kort hår på tjejer? Okej att majoriteten av män har kort hår men många kvinnliga kvinnor har också kort hår. Kan det vara en åldersgrej? Väldigt få äldre kvinnor har långt hår (nu snackar vi 50+). Har jag som 26-åring tagit ett steg närmre medelåldern genom att kapa av en bit av håret?

Vad säger ni?

måndag, mars 26, 2012

Bloggpremiär

Länge har jag tänkt att skaffa mig en blogg, men jag tycker att ett krav för att ha en blogg är att man faktiskt har något vettigt att säga. Nu kanske det inte är så att jag har det. Men vi kör ändå. Jag tror att jag kommer skriva väldigt lite om bullbakning, gardiner, barn och kläder. Inte för att jag inte gillar att baka eller aldrig syr gardiner, utan för att det finns så många som är så sjukt mycket pyssligare och mer kreativa på det planet. I hushållet finns dessutom väldigt få barn (0) så då kan ju de som har några skriva om det. Istället kommer jag nog fokusera på det som händer i världen, samhällsdebatter, det som rör sig i min hjärna och som behöver komma ut.

Enjoy!