Visar inlägg med etikett Samhällsproblem. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Samhällsproblem. Visa alla inlägg

måndag, oktober 01, 2012

Nej det handlar inte om mig...

Idag fick jag ett nyhetsmail från Amnesty International med ämnesraden: "Stå upp för rätten till bostad". JA! tänkte jag, och kände mig genast träffad eftersom jag är lite sådär mellan två bostäder (varav den andra inte riktigt är funnen ännu). När jag öppnade mailet såg jag att det handlade om romer i Italien som blir tvångsvräkta från sina skjul i olika läger runt om i landet. En man berättar att han blev av med jobbet för att han inte kunde använda bilen för att ta sig dit. Han och hans familj var nämligen tvungen att bo i den nu när de blivit av med sin bostad. Och här sitter jag och dissar andrahandskontrakt för att det var en så ful skinnsoffa i vardagsrummet... PERSPEKTIV!

måndag, juli 23, 2012

Drömmar - det tråkigaste som finns

Visst har ni vaknat upp från en härlig/knäpp/skum dröm någon gång och velat berätta den för något. Snälla, låt bli. Tyvärr finns det inget som är så tråkigt att lyssna på som folks drömmar. "Asså jag hade en så himla konstig dröm, jag var typ hemma, och så var min pappa där, fast det var liksom inte min pappa. Och sen helt plötsligt så var vi någon annanstans och vi cyklade liksom i luften. Sååå himla konstigt". Ja om det hade varit verklighet. Men nu råkade det ju va en dröm, och därmed ganska normalt.

Jag kan bara komma på två tillfällen när det faktiskt är okej att berätta om sina drömmar för någon annan och det är

1) när den man berättar för är med i drömmen. Det är helt okej om det är lite snuskigt. Man är ju liksom inte ansvarig för det man drömmer. Alternativt kan en gemensam bekant förekomma i drömmen, men då är diverse snuskigheter mer eller mindre ett krav.

2) om det är en heeelt jävla superstörd dröm. Det här är lite öppet för tolkning, men tänk er att det ska vara något som ni aldrig någonsin kunnat komma på ens i er vildaste fantasi.

Så. Nu har ni fått lite på fötterna. Mitt tips är att göra knäppa saker i verkligheten istället som ni kan berätta om. Kraven för wow-faktorn är mycket lägre då.

måndag, juni 25, 2012

Om gudstjänster - det kostar att ligga på topp

När jag är utomlands tycker jag att det är lite kul att kolla in kyrkor. De är ofta sjukt imponerande och så kan man gå runt där och filosofera lite för sig själv. Ytterligare ett steg är att vara med på en gudstjänst av något slag. När vi var i Florens förra året var vi med på en 8.00-gudstjänst i Duman vilket var ganska intressant eftersom det var på italienska och vi inte fattade någonting. Eller jo vi förstod två ord: Pornografi och Europa. När det var slut så tog alla som varit med i hand och kramades och det var ganska trevligt.

Idag gick jag till katedralen här i Bristol för att vara med på "Evensong" som de har kvart över fem varje dag. Något som var ganska intressant var att när man klev in i kyrkan så stod det att det kostar 2 pund varje minut att ha kyrkan öppen ("Tack för ditt bidrag"). På Evensong var vi cirka 20 besökare som deltog, 21 gossar i kören och sex körmän (ja vuxna körsångare alltså). Utöver det hade vi en organist, en körledare, fyra präster + en karl med en silverstav som det satt en liten fågel på, som gick framför de präster som skulle läsa. Tycker ni att det är konstigt att det är så dyrt att hålla kyrkan öppen med så mycket personal? Kanske ska de överväga att låta killen med silverstaven gå hem lite tidigare så har de åtminstone sparat hans lön för en timme eller två.

Jag frågade en av prästerna vad staven var till för och hon sa att den användes förr i tiden för att slå bort besökare när man gick fram. Idag, 2012, var det inte särskilt många framfusiga besökare som behövdes slå bort. Traditioner traditioner...

tisdag, juni 05, 2012

High five-horan

Hanna Hellquist på DN är min husgud(inna). Nästan allt hon skriver är klockrent och tänkvärt. I fredags skrev hon den här krönikan som handlar om hur kvinnor förväntas bli tacksamma för all typ av uppmärksamhet som man får av en man. Säger man nej tack riskerar man att bli kallad hora eller "torr fitta" som Hanna skriver. Nu tror jag att de flesta killar respekterar ett nej men krönikan fick mig att tänka på en grej som hände för ett par år sedan.

Det var en helt vanlig dag när jag kom cyklandes på cykelbanan mot stan. Från andra hållet kom en annan cykel med två killar (en på pakethållaren) i femtonårsåldern. När de var några meter ifrån mig stack killen på pakethållaren ut handen och skrek "High five". Jag satt väl i mina egna tankar och reagerade inte direkt och hade nog egentligen inte varit särskilt sugen på att high fiva killen i vilket fall som helst. När de gled förbi mig, high-five-lösa, hörde jag killen säga: "Jävla hora". För att jag inte gav honom en high five. När det hände tyckte jag mest att det var komiskt. Jag tänkte att det borde väl rent logiskt vara brudar som high fivar åt höger och vänster som är en hora i så fall och fnissade åt saken.

Hannas krönika fick mig att tänka på den här händelsen igen och så kom jag på något. Om en 15-åring kallar en främling för hora för att han inte får en high five, vad kallar han då tjejen i sin klass som inte vill låna ut sin penna, eller som vägrar låta honom gå före i kön i matsalen? Eller tjejen på festen som inte vill hångla med honom? Att kalla någon för hora är inte en förolämpning, det är ett sätt att trycka ner och visa makt. Och med en sådan 15-årig kille är det nog svårt att göra rätt. För tjejen som faktiskt vill hångla med honom på festen, är säkert en hora i skolan på måndagen ändå...

onsdag, maj 16, 2012

Dialog om Grekland en tisdagkväll

- Jag har inte fattat vad som händer om Grekland går i konkurs.
- Nä inte jag heller. Om ett företag går i konkurs så försvinner det ju. Men ett land kan ju inte försvinna...
- Precis. Säljs det till högsbjudande kanske?
- Ja, kanske det. Kan Kroatien köpa Grekland? Och hur funkar det? Kommer Grekland att få heta Kroatien?
- Kan inte Sverige köpa Grekland?
- Ja, varför inte. Kommer vi liksom att ha samma hockeylag då?
- Ja säkert. Men kan vi inte köpa ett land som är lite bättre på hockey istället. Typ Canada eller nått.
- Det vore ju bättre. Och då kanske vi kan få lite av Nordpolen också. Candada är väl med och bråkar med Ryssland om Nordpolen.
- Varför i hela friden skulle vi vilja ha en bit av Nordpolen?
- Det kan tydligen finnas olja där.
- Där ser man...
- Japp...


Efter lite efterforskningar hittade jag den här artikeln på dn.se. Det kändes som att den utlovade ett svar på vår fråga kring vad som skulle hända med Grekland om landet går i konkurs. Jag kan dock inte påstå att jag kände mig mer upplyst efter att ha läst den. Det verkar inte finnas något enkelt svar på frågan. Att vi köper upp Grekland verkar inte vara en helt tokig lösning. Kanske kan vi få statligt finansierade resor till Kreta? Men sen är ju frågan... Hur bra är egentligen grekerna på hockey?

Glöm inte att delta i undersökningen kring vad som kommer hända med Grekland (ni hittar den längst ner till höger).

måndag, maj 14, 2012

En bild av Madrid

Nu är jag tillbaka från Madrid. Det var verkligen en perfekt resa med god mat, goda drinkar; det var varmt och skönt (man behövde inte ens en tröja på kvällen), hotellet hade takterass med pool och ja det var helt enkelt alldeles alldeles underbart. Madrid är verkligen en vacker och trevlig stad men jag hade inte förväntat mig att se så mycket... ja misär...

Som turist i en stad eller ett land så rör man sig mest på ytan men den här resan gick det inte att undvika att se kontrasterna och hur den ekonomiska krisen har drabbat Spanien. I lördags satt vi bland tiotusentals madrileños på Puerta del Sol som hade samlats för att markera årsdagen av 15-M - förra årets protester mot nedskärningar. "No nos representan", ni representerar inte oss, stod det på en stor projektorduk som några ungdomar hade spänt fast på en byggnadsställning. Folkvalda politikers främsta uppgift är att just representera folket så vad händer när folket inte känner sig representerade längre?

Överallt i centrala Madrid sitter människor med plastmuggar och en liten skylt av wellpapp där det står att de inte har mat, ingenstans att bo och att de är sjuka. Min kompis som bor i Madrid, berättade om en morgon när hon var ute och sprang och fick se en uteliggare rätta till ett brunnslock. Förmodligen kom han upp efter en natt i kloakerna. De flesta som bor på gatan ser otroligt slitna ut och många lider säkert av psykiska sjukdomar eller har drogproblem, men det som kanske känns extra skrämmande är att man även ser människor som ser ut som vem som helst. En man med en någorlunda ren skjorta och ordentliga skor satt i ett gathörn vid Museo Reina Sofia med en skylt där det stod att han var 65 år och hemlös. "Snälla hjälp mig och ha en bra dag!". Det skulle kunna vara en kompis pappa, eller kanske min egen. Samhällets skyddsnät finns inte kvar och det känns omöjligt att upprätthålla någon slags distans till människorna som sitter där. Det skulle kunna vara vilken madridbo som helst som hamnar där.

Det verkar också finnas enormt många människor som precis håller sig på ytan, som precis klarar sig på jobb som egentligen inte finns. På Puerta del Sol, under protesterna, sprang det runt män med platskassar fulla med öl som de lite diskret försökte kränga till ungdomarna på torget. Efter klockan 22 är det nämligen inte tillåtet att sälja alkohol i affärerna. Extra uppgiven blir jag när jag från taxin ser några människor som står i centrifugerna vid rödljusen och försöker sälja vindrutetvättar till de stannande bilarna. Där, en söndag när solen står som högst på himlen och temperaturen håller sig runt 30 grader, står en kvinna med en ganska ordentlig gravidmage och försöker tjäna några euron. Vad händer om dessa människor blir sjuka? Finns det några pengar som gör att familjen klarar sig då? Eller får de försöka tränga sig ner vid en husvägg utmed någon turistgata och försöka tigga till sig lite pengar till mat?

Man blir alldeles tom när man ser alla dessa människor. Varje gång man går förbi och möter deras blickar gör man ett val. Antingen ger man dem pengar eller köper deras krimskrams eller så går man bara förbi. Oftast gör man det sistnämnda och varje gång känns det som en liten liten bit av en dör.