fredag, februari 01, 2013

En mobil revolution

Min smartphone har på många sätt förändrat mitt liv. Till exempel så kan jag ha interagerat med min kompis Fanny både på Facebook-chatten, via WhatsApp och med några sms innan jag ens borstat tänderna. När vi sitter i biblioteket och pluggar ungefär 1,5 meter ifrån varandra händer det att telefonen piper till och då har Fanny kommit på något som hon måste delge mig. En gång kände jag behovet av att vara lite retro och slängde iväg en riktig lapp med ett handskrivet meddelande på: "Vill du komma hem till mig ikväll och äta hemlagad ärtsoppa" (ja, det blir inte mer old school än så). Fanny blev uppriktigt sagt rörd vilket man ju kan förstå när varenda inbjudan man fått sedan 2007 har kommit via ett facebook-event. Hon funderade till och med att på att ta ett kort på lappen och lägga ut den på Istagram.

Men en annan sak som jag (och säkert många andra) reflekterat över angående telefonutvecklingen är att mobilen inte längre är särskilt mobil. Ska jag vara hemifrån i mer än sex timmar så måste jag ta med mig min laddare och jag är ständigt beroende av att hitta ett vägguttag. En strömlös tillvaro är numera en orolig tillvaro. En gång i tiden var jag fri. Jag körde ner 3210:an i ena jeansfickan, maestrokortet i den andra och stoppade snusdosan bakfickan och sen var jag unstopable (ibland tog vi även på oss långa strumpor under jeansen som vi stoppade ner 1/2-liters pet-flaskor med grogg i but that's a different story altogether). Nu när mobilen (ha!) är stor som en hundvalp av en liten, sönderavlad ras är jag dömd till att bära handväska. Och handväska gör det ju så himla mycket svårare att dansa.