Visar inlägg med etikett Reflektioner. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Reflektioner. Visa alla inlägg
måndag, januari 28, 2013
En käftsmäll till barnen i Afrika
Bland barn, katter, maträtter i fågelperspektiv och glada semesterfötter med solnedgången i bakgrunden så dyker det ibland upp inlägg i nyhetsflödet på facebook som uppmanar en till handling. De påminner lite om kedjebreven man fick som liten där man minsann fick veta att om man skickade det vidare till tio vänner (för en tioåring med veckopeng så känns portokostnaden astronomisk!) så skulle ens drömkille (Nick Carter?) höra av sig inom två dagar medan om man lät bli skulle man drabbas av all världens olycka (att människor som lät bli att skicka vidare blev påkörda av bussar målades ut som regel snarare än undantag).
Tillbaka till nutid. Idag uppmanas vi att gilla och dela grejer på facebook för att göra världen till ett bättre ställe. På samma sätt som med kedjebreven är kopplingen mellan handlingen och det utlovade resultatet helt ologiskt. Som den här posten till exempel:
Få saker provocerar mig så mycket som ett inlägg som det här. Jag vet inte vad som är värst, att det faktiskt finns en goody two shoes där ute som tror att hen gör skillnad för världen genom att dra igång en sådan här grej eller de 79 000 puckon ute i (väst)världen som tror sig utföra en god gärning genom att klicka gilla. Ett gilla ger varken mat, demokrati eller fred (enligt goody two shoes ska det tydligen ge en bön men hur det ska hjälpa ungen på bilden är oklart). "Men det kan ju vara ett bra sätt att göra folk uppmärksamma på att alla inte har det lika bra som vi" kanske någon invänder. Allvarligt talat? Är det NÅGON i vår del av världen som lyckats undgå att det finns barn som svälter/bor på gatan/sniffar lim? Ska man sprida uppmärksamhet om något genom sociala medier känns det faktiskt rimligt att sprida något som folk inte har uppmärksammat än. Och är det NÅGON som ser den där bilden, klickar gilla och därefter gör någonting på riktigt? Att tänka att man minsann har gjort dagens goda gärning genom ett musklick och sedan gå vidare till att spela Hay Day är att ge barnet på bilden och alla andra barn som har det lika illa en digital käftsmäll. Var finns fuck you-knappen när man behöver den?
måndag, oktober 01, 2012
Nej det handlar inte om mig...
Idag fick jag ett nyhetsmail från Amnesty International med ämnesraden: "Stå upp för rätten till bostad". JA! tänkte jag, och kände mig genast träffad eftersom jag är lite sådär mellan två bostäder (varav den andra inte riktigt är funnen ännu). När jag öppnade mailet såg jag att det handlade om romer i Italien som blir tvångsvräkta från sina skjul i olika läger runt om i landet. En man berättar att han blev av med jobbet för att han inte kunde använda bilen för att ta sig dit. Han och hans familj var nämligen tvungen att bo i den nu när de blivit av med sin bostad. Och här sitter jag och dissar andrahandskontrakt för att det var en så ful skinnsoffa i vardagsrummet... PERSPEKTIV!
torsdag, september 27, 2012
Bara tills döden skiljer er åt
En kompis och jag diskuterade en gång huruvida vi som skilsmässobarn har svårare att tro på äktenskapet än andra. Jag har svårt att se att jag någonsin kommer vara 100 % säker på att den jag går tillsammans med fram till altaret, kommer vara den personen som jag kommer leva resten av mitt liv med. Ja menar, titta på statistiken. Vad är det som säger att jag inte är bland de 50 % som faktiskt skiljer sig? Att säga att "det kommer inte hända oss" känns bara naivt. Eller är det faktiskt så att när jag väl träffar den rätte så kommer det falla på plats? FAST å andra sidan. Hur många har inte varit 100 % säkra på att de ska leva ihop för resten av deras liv men ändå lämnar in sina skilsmässopapper 8 år senare?
Jag kanske är lite gammaldags, men jag tycker faktiskt att när man gifter sig så ska man i alla fall ha inställningen att det ska hålla för evigt. Förhållandet kanske inte håller och det är helt okej, men spela inte matchen om ni inte planerar att vinna.
Mitt problem med att andra skiljer sig är att det känns lite personligt varje gång. Det känns som att chansen att jag ska lyckas minskar för varje skilsmässa jag hör talas om. Mest deprimerande är det ju när man går till frisören och läser att typ alla Hollywood-människor som precis hade gift sig förra gången man satt i stolen med en back-och-framvänd cape på sig, nu har skiljt sig.
Så vad är det då för fel på kändisarna? Kastar sig ut i någon romans, står och hoppar i en soffa hos Oprah och gapar om hur mycket man älskar sin (sedan tre veckor tillbaka) flickvän (yes Tom Cruise, I'm talking to you). Och sen gifter de sig. Och sen skiljer de sig. Lär de sig aldrig? Är det någon som på riktigt tror att Brangelina kommer hålla för alltid? Världsdelarna börjar ju liksom ta slut, de kan inte hämta hem fler barn från tredje-världen för att ge dem ett liv i lyx och överflöd. Va fan ska de hitta på då? Alla par behöver en gemensam hobby liksom...
Jag älskar att läsa om de där kändisparen som lyckas hålla ihop det. Susan Sarandon och Tim Robbins (ja hon i Thelma & Louise och han i Nyckeln till frihet), hade varit ihop lika länge som jag var gammal (alltså de blev ihop 1986...). Tills. De. Gjorde. Slut. för tre år sedan. Den som för närvarande verkar inneha Hollywood-rekordet är vår käre John Travolta. Hoppas att han scientolog-hjärntvättat sin fru bättre än Tom Cruise gjorde med Katie Holmes så att fru Travolta stannar tills rymdskeppet kommer och hämtar hem dem.
Jag kanske är lite gammaldags, men jag tycker faktiskt att när man gifter sig så ska man i alla fall ha inställningen att det ska hålla för evigt. Förhållandet kanske inte håller och det är helt okej, men spela inte matchen om ni inte planerar att vinna.
Mitt problem med att andra skiljer sig är att det känns lite personligt varje gång. Det känns som att chansen att jag ska lyckas minskar för varje skilsmässa jag hör talas om. Mest deprimerande är det ju när man går till frisören och läser att typ alla Hollywood-människor som precis hade gift sig förra gången man satt i stolen med en back-och-framvänd cape på sig, nu har skiljt sig.
Så vad är det då för fel på kändisarna? Kastar sig ut i någon romans, står och hoppar i en soffa hos Oprah och gapar om hur mycket man älskar sin (sedan tre veckor tillbaka) flickvän (yes Tom Cruise, I'm talking to you). Och sen gifter de sig. Och sen skiljer de sig. Lär de sig aldrig? Är det någon som på riktigt tror att Brangelina kommer hålla för alltid? Världsdelarna börjar ju liksom ta slut, de kan inte hämta hem fler barn från tredje-världen för att ge dem ett liv i lyx och överflöd. Va fan ska de hitta på då? Alla par behöver en gemensam hobby liksom...
Jag älskar att läsa om de där kändisparen som lyckas hålla ihop det. Susan Sarandon och Tim Robbins (ja hon i Thelma & Louise och han i Nyckeln till frihet), hade varit ihop lika länge som jag var gammal (alltså de blev ihop 1986...). Tills. De. Gjorde. Slut. för tre år sedan. Den som för närvarande verkar inneha Hollywood-rekordet är vår käre John Travolta. Hoppas att han scientolog-hjärntvättat sin fru bättre än Tom Cruise gjorde med Katie Holmes så att fru Travolta stannar tills rymdskeppet kommer och hämtar hem dem.
måndag, juni 25, 2012
Om gudstjänster - det kostar att ligga på topp
När jag är utomlands tycker jag att det är lite kul att kolla in kyrkor. De är ofta sjukt imponerande och så kan man gå runt där och filosofera lite för sig själv. Ytterligare ett steg är att vara med på en gudstjänst av något slag. När vi var i Florens förra året var vi med på en 8.00-gudstjänst i Duman vilket var ganska intressant eftersom det var på italienska och vi inte fattade någonting. Eller jo vi förstod två ord: Pornografi och Europa. När det var slut så tog alla som varit med i hand och kramades och det var ganska trevligt.
Idag gick jag till katedralen här i Bristol för att vara med på "Evensong" som de har kvart över fem varje dag. Något som var ganska intressant var att när man klev in i kyrkan så stod det att det kostar 2 pund varje minut att ha kyrkan öppen ("Tack för ditt bidrag"). På Evensong var vi cirka 20 besökare som deltog, 21 gossar i kören och sex körmän (ja vuxna körsångare alltså). Utöver det hade vi en organist, en körledare, fyra präster + en karl med en silverstav som det satt en liten fågel på, som gick framför de präster som skulle läsa. Tycker ni att det är konstigt att det är så dyrt att hålla kyrkan öppen med så mycket personal? Kanske ska de överväga att låta killen med silverstaven gå hem lite tidigare så har de åtminstone sparat hans lön för en timme eller två.
Jag frågade en av prästerna vad staven var till för och hon sa att den användes förr i tiden för att slå bort besökare när man gick fram. Idag, 2012, var det inte särskilt många framfusiga besökare som behövdes slå bort. Traditioner traditioner...
Idag gick jag till katedralen här i Bristol för att vara med på "Evensong" som de har kvart över fem varje dag. Något som var ganska intressant var att när man klev in i kyrkan så stod det att det kostar 2 pund varje minut att ha kyrkan öppen ("Tack för ditt bidrag"). På Evensong var vi cirka 20 besökare som deltog, 21 gossar i kören och sex körmän (ja vuxna körsångare alltså). Utöver det hade vi en organist, en körledare, fyra präster + en karl med en silverstav som det satt en liten fågel på, som gick framför de präster som skulle läsa. Tycker ni att det är konstigt att det är så dyrt att hålla kyrkan öppen med så mycket personal? Kanske ska de överväga att låta killen med silverstaven gå hem lite tidigare så har de åtminstone sparat hans lön för en timme eller två.
Jag frågade en av prästerna vad staven var till för och hon sa att den användes förr i tiden för att slå bort besökare när man gick fram. Idag, 2012, var det inte särskilt många framfusiga besökare som behövdes slå bort. Traditioner traditioner...
fredag, juni 22, 2012
Livet kom emellan
Blogginläggen har inte direkt duggat tätt de senaste veckorna. En liten smula skrivkramp kanske. När jag funderade över det kom jag fram till att det var ganska konstigt. Faktum är att de senaste två veckorna har varit ganska händelserika. De har också inneburit en riktig känslokarusell.
Jag kände lättnad när jag stoppade ner mina skoluppgifter i ett kuvert och la dem på brevlådan. Och jag kände lättnad över att mitt vagabondliv mellan Linköping och Västerås äntligen fått ett slut.
För två veckor sedan upplevde jag sorg och smärta när vi var med familjen Stark och de tog farväl av deras lilla Olle som bara blev två månader (om ni vill läsa om deras lycka och sorg under våren kan ni gå in på Evelinas blogg).
En vecka senare byttes känslorna mot både glädje och lycka när min fina vän Anna, barfota i gräset sa "ja" när vigselförrättaren frågade om hon ville gifta sig med min kusin Mikael och över att jag, under en strålande sol, fick spendera en hel dag med nästan alla de människor som jag älskar mest. Dagen efter var det dock mest klassiska bakfyllekänslor som gav sig till känna.
I bakgrunden har också en liten liten portion nervositet påmint mig om mitt lilla äventyr till Bristol dit jag for i söndags (japp samma dag som bakfyllekänslorna invaderade min kropp) för att förbättra min engelska.
De senaste veckorna har jag rest land och rike runt, träffat gamla vänner och familj men också pratat med studenter från Sydkorea, murare från Bristol, spanjorskor som flyr ett ekonomiskt sönderfallande Spanien, en nybakad jurist från Södertälje och en engelsklärare från Liverpool. Med alla dessa nya och gamla bekantskaper har jag skvallrat, kallpratat, bråkat, skämtat och tröstat på både engelska och svenska. Och frågan jag ställde mig när jag kom fram till det här är: Hur i all världen kan jag ha problem med att komma på något att skriva om?
Sen slog det mig. Jag har ju faktiskt varit väldigt upptagen. Upptagen med att leva lite grann.
Jag kände lättnad när jag stoppade ner mina skoluppgifter i ett kuvert och la dem på brevlådan. Och jag kände lättnad över att mitt vagabondliv mellan Linköping och Västerås äntligen fått ett slut.
För två veckor sedan upplevde jag sorg och smärta när vi var med familjen Stark och de tog farväl av deras lilla Olle som bara blev två månader (om ni vill läsa om deras lycka och sorg under våren kan ni gå in på Evelinas blogg).
En vecka senare byttes känslorna mot både glädje och lycka när min fina vän Anna, barfota i gräset sa "ja" när vigselförrättaren frågade om hon ville gifta sig med min kusin Mikael och över att jag, under en strålande sol, fick spendera en hel dag med nästan alla de människor som jag älskar mest. Dagen efter var det dock mest klassiska bakfyllekänslor som gav sig till känna.
I bakgrunden har också en liten liten portion nervositet påmint mig om mitt lilla äventyr till Bristol dit jag for i söndags (japp samma dag som bakfyllekänslorna invaderade min kropp) för att förbättra min engelska.
De senaste veckorna har jag rest land och rike runt, träffat gamla vänner och familj men också pratat med studenter från Sydkorea, murare från Bristol, spanjorskor som flyr ett ekonomiskt sönderfallande Spanien, en nybakad jurist från Södertälje och en engelsklärare från Liverpool. Med alla dessa nya och gamla bekantskaper har jag skvallrat, kallpratat, bråkat, skämtat och tröstat på både engelska och svenska. Och frågan jag ställde mig när jag kom fram till det här är: Hur i all världen kan jag ha problem med att komma på något att skriva om?
Sen slog det mig. Jag har ju faktiskt varit väldigt upptagen. Upptagen med att leva lite grann.
tisdag, juni 05, 2012
High five-horan
Hanna Hellquist på DN är min husgud(inna). Nästan allt hon skriver är klockrent och tänkvärt. I fredags skrev hon den här krönikan som handlar om hur kvinnor förväntas bli tacksamma för all typ av uppmärksamhet som man får av en man. Säger man nej tack riskerar man att bli kallad hora eller "torr fitta" som Hanna skriver. Nu tror jag att de flesta killar respekterar ett nej men krönikan fick mig att tänka på en grej som hände för ett par år sedan.
Det var en helt vanlig dag när jag kom cyklandes på cykelbanan mot stan. Från andra hållet kom en annan cykel med två killar (en på pakethållaren) i femtonårsåldern. När de var några meter ifrån mig stack killen på pakethållaren ut handen och skrek "High five". Jag satt väl i mina egna tankar och reagerade inte direkt och hade nog egentligen inte varit särskilt sugen på att high fiva killen i vilket fall som helst. När de gled förbi mig, high-five-lösa, hörde jag killen säga: "Jävla hora". För att jag inte gav honom en high five. När det hände tyckte jag mest att det var komiskt. Jag tänkte att det borde väl rent logiskt vara brudar som high fivar åt höger och vänster som är en hora i så fall och fnissade åt saken.
Hannas krönika fick mig att tänka på den här händelsen igen och så kom jag på något. Om en 15-åring kallar en främling för hora för att han inte får en high five, vad kallar han då tjejen i sin klass som inte vill låna ut sin penna, eller som vägrar låta honom gå före i kön i matsalen? Eller tjejen på festen som inte vill hångla med honom? Att kalla någon för hora är inte en förolämpning, det är ett sätt att trycka ner och visa makt. Och med en sådan 15-årig kille är det nog svårt att göra rätt. För tjejen som faktiskt vill hångla med honom på festen, är säkert en hora i skolan på måndagen ändå...
Det var en helt vanlig dag när jag kom cyklandes på cykelbanan mot stan. Från andra hållet kom en annan cykel med två killar (en på pakethållaren) i femtonårsåldern. När de var några meter ifrån mig stack killen på pakethållaren ut handen och skrek "High five". Jag satt väl i mina egna tankar och reagerade inte direkt och hade nog egentligen inte varit särskilt sugen på att high fiva killen i vilket fall som helst. När de gled förbi mig, high-five-lösa, hörde jag killen säga: "Jävla hora". För att jag inte gav honom en high five. När det hände tyckte jag mest att det var komiskt. Jag tänkte att det borde väl rent logiskt vara brudar som high fivar åt höger och vänster som är en hora i så fall och fnissade åt saken.
Hannas krönika fick mig att tänka på den här händelsen igen och så kom jag på något. Om en 15-åring kallar en främling för hora för att han inte får en high five, vad kallar han då tjejen i sin klass som inte vill låna ut sin penna, eller som vägrar låta honom gå före i kön i matsalen? Eller tjejen på festen som inte vill hångla med honom? Att kalla någon för hora är inte en förolämpning, det är ett sätt att trycka ner och visa makt. Och med en sådan 15-årig kille är det nog svårt att göra rätt. För tjejen som faktiskt vill hångla med honom på festen, är säkert en hora i skolan på måndagen ändå...
tisdag, maj 22, 2012
Kungahuset - alltid 50 år efter?
Jag brukar börja dagen med att titta på SVT:s Gomorron Sverige. Idag slog jag lägligt på tv:n när Aftonbladets hovreporter Jenny Alexandersson och historikern Christopher O'Reagan satt i studion och pratade om lilla Estelles dop.Här kan ni se klippet förresten. I sådana sammanhang så känns det alltid som att jag förflyttats typ 200 år tillbaka i tiden men fick behålla tv:n). Här sitter man och pratar om hur otroligt modernt det är idag. Ja. Visst. Jämför vi med hur det var vid kungliga dop för 100 år sedan så är det kanske modernt (Christopher O'Reagan påpekar att mamman inte ens fick vara med i kyrkan för 100 år sedan). Men jämför vi med alla dödliga och normala människor i Sverige idag så är det väl otroligt mossigt. Bara det att man lyfter det faktum att Maddes och Filles pojk- respektive flickvän får vara med på dopet som "en förnyelse" gör ju bara att det känns som att man lever på 1800-talet. Det kanske är en förnyelse i kungahusmått mätt, men i övriga Sverige har det varit ganska naturligt de senaste, ja 40 åren i alla fall (någon som var med förr kanske kan bekräfta eller dementera) att respektive får vara med på både dop och bröllop trots att man inte är förlovad (för det är ju där skon klämmer förstås).
Vi jämför hela tiden kungafamiljen med kungafamiljen och kanske är det därför det utvecklas så himla trögt. Vad tror ni hade hänt om Victoria hade blivit gravid innan hon och Daniel hade gift sig? Det är väl inte en människa som på allvar tror att Vickan höll på sig fram till bröllopsnatten men om hon hade blivit gravid innan bröllopet hade vi fått ett bevis för att de levt i synd och då tror jag minsann att det hade tagit hus i helvete. Traditioner traditioner traditioner.
Mycket har ju förstås förändrats även i kungahuset. Jag hörde till exempel idag när gästerna hälsade på Vickan och Danne att den där hovnigningen som någon försökte sig på avskaffades av kungen 1973 för att han tyckte att det kändes ganska fånigt att gamla tanter skulle ner med knäna i golvet framför honom som bara var 27. Bra initiativ där!
Det är ju kungafamiljen som är creme de la creme i det här landet om man tänker sig någon slags socitetsstege. Vilka ska införa moderniseringar om inte dem?Vilka är det som ska kasta skit på kungahuset om de släpper lite på reglerna? Andra kungahus? Svenska adeln? Media? Vem bryr sig liksom? Är det någon som på allvar tycker att kungahuset har tappat flärd och gått ner sig i skiten sen Victoria gifte sig med "en man av folket"? Nä, tänkte väl inte det.
Samtidigt som jag tycker att all den här uppståndelsen, mediabevakningen och fjanterierna med traditioner hit och dit är extremt patetiskt så kan jag inte låta bli och titta ändå. Man liksom sugs in i den här otillgängliga sagovärlden med prinsar och prinsessor. Jag sitter framför tv:n och hoppas att jag ska få en liten glimt av Madde och önskar att jag kunde höra vad Daniel viskar till Victoria under själva dopet. Där i tv:n så är de så nära, men ändå så långt borta från mig på andra sidan rutan med min microuppvärmda lasagne.
Vi jämför hela tiden kungafamiljen med kungafamiljen och kanske är det därför det utvecklas så himla trögt. Vad tror ni hade hänt om Victoria hade blivit gravid innan hon och Daniel hade gift sig? Det är väl inte en människa som på allvar tror att Vickan höll på sig fram till bröllopsnatten men om hon hade blivit gravid innan bröllopet hade vi fått ett bevis för att de levt i synd och då tror jag minsann att det hade tagit hus i helvete. Traditioner traditioner traditioner.
Mycket har ju förstås förändrats även i kungahuset. Jag hörde till exempel idag när gästerna hälsade på Vickan och Danne att den där hovnigningen som någon försökte sig på avskaffades av kungen 1973 för att han tyckte att det kändes ganska fånigt att gamla tanter skulle ner med knäna i golvet framför honom som bara var 27. Bra initiativ där!
Det är ju kungafamiljen som är creme de la creme i det här landet om man tänker sig någon slags socitetsstege. Vilka ska införa moderniseringar om inte dem?Vilka är det som ska kasta skit på kungahuset om de släpper lite på reglerna? Andra kungahus? Svenska adeln? Media? Vem bryr sig liksom? Är det någon som på allvar tycker att kungahuset har tappat flärd och gått ner sig i skiten sen Victoria gifte sig med "en man av folket"? Nä, tänkte väl inte det.
Samtidigt som jag tycker att all den här uppståndelsen, mediabevakningen och fjanterierna med traditioner hit och dit är extremt patetiskt så kan jag inte låta bli och titta ändå. Man liksom sugs in i den här otillgängliga sagovärlden med prinsar och prinsessor. Jag sitter framför tv:n och hoppas att jag ska få en liten glimt av Madde och önskar att jag kunde höra vad Daniel viskar till Victoria under själva dopet. Där i tv:n så är de så nära, men ändå så långt borta från mig på andra sidan rutan med min microuppvärmda lasagne.
fredag, maj 18, 2012
Om jättetamponger i USA
I USA är ju allt större än någon annanstans på jorden. Tittar man på "Extreme Makeover - Home Edition" så är sofforna gigantiska, matsalsborden enorma och alla inredningsteman är överdrivna till en bisarr nivå. Lilla Jimmy, 8 år säger att han vill bli brandman när han blir stor och får en vecka senare se att hans rum förvandlats till en brandstation. "WOW" tänker Jimmy och hans polare i ungefär 4 år, innan de når puberteten och sakta börjar inse att en brandstation inte är det ultimata när man ska försöka hångla upp en klasskompis av kvinnligt kön. Kanske hade en riktig brandstation funkat, men inte en brandstationslekplats. Eftersom Jimmys föräldrar är sjuka/veteraner/allmänt fattig och inte har råd att göra om den fiffiga inredningen så får han stå ut med att vara ohånglad tills han flyttar och börjar på college (för Jimmy ska ju bli ekonom och inte brandman).
I alla fall. Allt är stort i USA verkar det som. Deras kroppar, hus, bilar, matförpackningar, självcentrering, okunskap om omvärlden och statsskuld.
Ibland blir man dock fundersam över storleken på vissa saker. För ett par veckor sedan började jag att se om Sex and the City från början. I ett avsnitt ska Carrie och Samantha äta på en ny och supertrendig restaurang på Manhattan, men den sjukt bitchiga hovmästaren (en kvinna), låter dem inte få ett bord. Men. Carrie går på toa och där inne tittar den bitchiga hovmästaren ut från ett bås och frågar om Carrie möjligtvis har en tampong. - Of course, svarar Carrie och från sin yttepyttelilla handväska plockar hon fram en tampong som har ungefär samma storlek som ett stearinljus. Jag kan bara dra slutsatsen att Carries lilla väska nu är tom eftersom jättetampongen bör ha tagit upp allt utrymme.
Varje gång jag sett en tampong i en amerikansk serie eller film (något som bara förekommer när två tjejer med oegentligheter av något slag, förenas på tjejtoaletten då den ena behöver en tampong och den andra kan förse henne med den, vilket ofrånkomligt leder till vänskap), är den ungefär tre gånger så lång som en normal "svensk" tampong. Vad gäller stora hus och stora bilar så känns det ganska givet att man på så sätt försöker visa upp hur rik man är (eller önskar att man var). Men en jättetampong? Hur tänkte de där? Har man försökt lansera mindre tamponger i USA och misslyckats? - Nä, vi vill hellre ha de här klumpiga stora grejerna mellan benen. Har jag missat något? Är det kanske vi som ska ta efter dem?
Är det någon som sitter inne med information kring detta fenomen? Släng i så fall ihop en liten kommentar är ni snälla för det här förbryllar mig.
I alla fall. Allt är stort i USA verkar det som. Deras kroppar, hus, bilar, matförpackningar, självcentrering, okunskap om omvärlden och statsskuld.
Ibland blir man dock fundersam över storleken på vissa saker. För ett par veckor sedan började jag att se om Sex and the City från början. I ett avsnitt ska Carrie och Samantha äta på en ny och supertrendig restaurang på Manhattan, men den sjukt bitchiga hovmästaren (en kvinna), låter dem inte få ett bord. Men. Carrie går på toa och där inne tittar den bitchiga hovmästaren ut från ett bås och frågar om Carrie möjligtvis har en tampong. - Of course, svarar Carrie och från sin yttepyttelilla handväska plockar hon fram en tampong som har ungefär samma storlek som ett stearinljus. Jag kan bara dra slutsatsen att Carries lilla väska nu är tom eftersom jättetampongen bör ha tagit upp allt utrymme.
Varje gång jag sett en tampong i en amerikansk serie eller film (något som bara förekommer när två tjejer med oegentligheter av något slag, förenas på tjejtoaletten då den ena behöver en tampong och den andra kan förse henne med den, vilket ofrånkomligt leder till vänskap), är den ungefär tre gånger så lång som en normal "svensk" tampong. Vad gäller stora hus och stora bilar så känns det ganska givet att man på så sätt försöker visa upp hur rik man är (eller önskar att man var). Men en jättetampong? Hur tänkte de där? Har man försökt lansera mindre tamponger i USA och misslyckats? - Nä, vi vill hellre ha de här klumpiga stora grejerna mellan benen. Har jag missat något? Är det kanske vi som ska ta efter dem?
Är det någon som sitter inne med information kring detta fenomen? Släng i så fall ihop en liten kommentar är ni snälla för det här förbryllar mig.
onsdag, maj 16, 2012
Dialog om Grekland en tisdagkväll
- Jag har inte fattat vad som händer om Grekland går i konkurs.
- Nä inte jag heller. Om ett företag går i konkurs så försvinner det ju. Men ett land kan ju inte försvinna...
- Precis. Säljs det till högsbjudande kanske?
- Ja, kanske det. Kan Kroatien köpa Grekland? Och hur funkar det? Kommer Grekland att få heta Kroatien?
- Kan inte Sverige köpa Grekland?
- Ja, varför inte. Kommer vi liksom att ha samma hockeylag då?
- Ja säkert. Men kan vi inte köpa ett land som är lite bättre på hockey istället. Typ Canada eller nått.
- Det vore ju bättre. Och då kanske vi kan få lite av Nordpolen också. Candada är väl med och bråkar med Ryssland om Nordpolen.
- Varför i hela friden skulle vi vilja ha en bit av Nordpolen?
- Det kan tydligen finnas olja där.
- Där ser man...
- Japp...
Efter lite efterforskningar hittade jag den här artikeln på dn.se. Det kändes som att den utlovade ett svar på vår fråga kring vad som skulle hända med Grekland om landet går i konkurs. Jag kan dock inte påstå att jag kände mig mer upplyst efter att ha läst den. Det verkar inte finnas något enkelt svar på frågan. Att vi köper upp Grekland verkar inte vara en helt tokig lösning. Kanske kan vi få statligt finansierade resor till Kreta? Men sen är ju frågan... Hur bra är egentligen grekerna på hockey?
Glöm inte att delta i undersökningen kring vad som kommer hända med Grekland (ni hittar den längst ner till höger).
- Nä inte jag heller. Om ett företag går i konkurs så försvinner det ju. Men ett land kan ju inte försvinna...
- Precis. Säljs det till högsbjudande kanske?
- Ja, kanske det. Kan Kroatien köpa Grekland? Och hur funkar det? Kommer Grekland att få heta Kroatien?
- Kan inte Sverige köpa Grekland?
- Ja, varför inte. Kommer vi liksom att ha samma hockeylag då?
- Ja säkert. Men kan vi inte köpa ett land som är lite bättre på hockey istället. Typ Canada eller nått.
- Det vore ju bättre. Och då kanske vi kan få lite av Nordpolen också. Candada är väl med och bråkar med Ryssland om Nordpolen.
- Varför i hela friden skulle vi vilja ha en bit av Nordpolen?
- Det kan tydligen finnas olja där.
- Där ser man...
- Japp...
Efter lite efterforskningar hittade jag den här artikeln på dn.se. Det kändes som att den utlovade ett svar på vår fråga kring vad som skulle hända med Grekland om landet går i konkurs. Jag kan dock inte påstå att jag kände mig mer upplyst efter att ha läst den. Det verkar inte finnas något enkelt svar på frågan. Att vi köper upp Grekland verkar inte vara en helt tokig lösning. Kanske kan vi få statligt finansierade resor till Kreta? Men sen är ju frågan... Hur bra är egentligen grekerna på hockey?
Glöm inte att delta i undersökningen kring vad som kommer hända med Grekland (ni hittar den längst ner till höger).
måndag, maj 14, 2012
En bild av Madrid
Nu är jag tillbaka från Madrid. Det var verkligen en perfekt resa med god mat, goda drinkar; det var varmt och skönt (man behövde inte ens en tröja på kvällen), hotellet hade takterass med pool och ja det var helt enkelt alldeles alldeles underbart. Madrid är verkligen en vacker och trevlig stad men jag hade inte förväntat mig att se så mycket... ja misär...
Som turist i en stad eller ett land så rör man sig mest på ytan men den här resan gick det inte att undvika att se kontrasterna och hur den ekonomiska krisen har drabbat Spanien. I lördags satt vi bland tiotusentals madrileños på Puerta del Sol som hade samlats för att markera årsdagen av 15-M - förra årets protester mot nedskärningar. "No nos representan", ni representerar inte oss, stod det på en stor projektorduk som några ungdomar hade spänt fast på en byggnadsställning. Folkvalda politikers främsta uppgift är att just representera folket så vad händer när folket inte känner sig representerade längre?
Överallt i centrala Madrid sitter människor med plastmuggar och en liten skylt av wellpapp där det står att de inte har mat, ingenstans att bo och att de är sjuka. Min kompis som bor i Madrid, berättade om en morgon när hon var ute och sprang och fick se en uteliggare rätta till ett brunnslock. Förmodligen kom han upp efter en natt i kloakerna. De flesta som bor på gatan ser otroligt slitna ut och många lider säkert av psykiska sjukdomar eller har drogproblem, men det som kanske känns extra skrämmande är att man även ser människor som ser ut som vem som helst. En man med en någorlunda ren skjorta och ordentliga skor satt i ett gathörn vid Museo Reina Sofia med en skylt där det stod att han var 65 år och hemlös. "Snälla hjälp mig och ha en bra dag!". Det skulle kunna vara en kompis pappa, eller kanske min egen. Samhällets skyddsnät finns inte kvar och det känns omöjligt att upprätthålla någon slags distans till människorna som sitter där. Det skulle kunna vara vilken madridbo som helst som hamnar där.
Det verkar också finnas enormt många människor som precis håller sig på ytan, som precis klarar sig på jobb som egentligen inte finns. På Puerta del Sol, under protesterna, sprang det runt män med platskassar fulla med öl som de lite diskret försökte kränga till ungdomarna på torget. Efter klockan 22 är det nämligen inte tillåtet att sälja alkohol i affärerna. Extra uppgiven blir jag när jag från taxin ser några människor som står i centrifugerna vid rödljusen och försöker sälja vindrutetvättar till de stannande bilarna. Där, en söndag när solen står som högst på himlen och temperaturen håller sig runt 30 grader, står en kvinna med en ganska ordentlig gravidmage och försöker tjäna några euron. Vad händer om dessa människor blir sjuka? Finns det några pengar som gör att familjen klarar sig då? Eller får de försöka tränga sig ner vid en husvägg utmed någon turistgata och försöka tigga till sig lite pengar till mat?
Man blir alldeles tom när man ser alla dessa människor. Varje gång man går förbi och möter deras blickar gör man ett val. Antingen ger man dem pengar eller köper deras krimskrams eller så går man bara förbi. Oftast gör man det sistnämnda och varje gång känns det som en liten liten bit av en dör.
Som turist i en stad eller ett land så rör man sig mest på ytan men den här resan gick det inte att undvika att se kontrasterna och hur den ekonomiska krisen har drabbat Spanien. I lördags satt vi bland tiotusentals madrileños på Puerta del Sol som hade samlats för att markera årsdagen av 15-M - förra årets protester mot nedskärningar. "No nos representan", ni representerar inte oss, stod det på en stor projektorduk som några ungdomar hade spänt fast på en byggnadsställning. Folkvalda politikers främsta uppgift är att just representera folket så vad händer när folket inte känner sig representerade längre?
Överallt i centrala Madrid sitter människor med plastmuggar och en liten skylt av wellpapp där det står att de inte har mat, ingenstans att bo och att de är sjuka. Min kompis som bor i Madrid, berättade om en morgon när hon var ute och sprang och fick se en uteliggare rätta till ett brunnslock. Förmodligen kom han upp efter en natt i kloakerna. De flesta som bor på gatan ser otroligt slitna ut och många lider säkert av psykiska sjukdomar eller har drogproblem, men det som kanske känns extra skrämmande är att man även ser människor som ser ut som vem som helst. En man med en någorlunda ren skjorta och ordentliga skor satt i ett gathörn vid Museo Reina Sofia med en skylt där det stod att han var 65 år och hemlös. "Snälla hjälp mig och ha en bra dag!". Det skulle kunna vara en kompis pappa, eller kanske min egen. Samhällets skyddsnät finns inte kvar och det känns omöjligt att upprätthålla någon slags distans till människorna som sitter där. Det skulle kunna vara vilken madridbo som helst som hamnar där.
Det verkar också finnas enormt många människor som precis håller sig på ytan, som precis klarar sig på jobb som egentligen inte finns. På Puerta del Sol, under protesterna, sprang det runt män med platskassar fulla med öl som de lite diskret försökte kränga till ungdomarna på torget. Efter klockan 22 är det nämligen inte tillåtet att sälja alkohol i affärerna. Extra uppgiven blir jag när jag från taxin ser några människor som står i centrifugerna vid rödljusen och försöker sälja vindrutetvättar till de stannande bilarna. Där, en söndag när solen står som högst på himlen och temperaturen håller sig runt 30 grader, står en kvinna med en ganska ordentlig gravidmage och försöker tjäna några euron. Vad händer om dessa människor blir sjuka? Finns det några pengar som gör att familjen klarar sig då? Eller får de försöka tränga sig ner vid en husvägg utmed någon turistgata och försöka tigga till sig lite pengar till mat?
Man blir alldeles tom när man ser alla dessa människor. Varje gång man går förbi och möter deras blickar gör man ett val. Antingen ger man dem pengar eller köper deras krimskrams eller så går man bara förbi. Oftast gör man det sistnämnda och varje gång känns det som en liten liten bit av en dör.
torsdag, maj 10, 2012
När världen går framåt
Igår skrev DN om att Obama sagt sig vara för gay-äktenskap. Verkligen på tiden att en amerikansk president vågar stå upp på det sättet. Sjukt modigt med tanke på hur ruskigt extremistisk den amerikanska högern är. Som ett exempel kan vi ju ta när Obama ville genomföra att försäkringar som arbetsgivarna tillhandahåller för sina anställda, även ska innefatta preventivmedel, detta skulle även de religiösa arbetsgivarna tvingas göra, vilket ledde till att republikanerna började gapa och skrika om att Obama förde ett krig mot religionen. Snacka om att göra en höna av en fjäder. Okej om han sagt att alla teologiutbildningar i USA skulle läggas ner, eller att de ska riva alla kyrkor, DET skulle vara ett krig mot religionen, men lite p-piller?
En annan sak som jag blev glad av var en intervju med Soran Ismail i SJ:s tidning kupé (Här kan ni läsa online-versionen av tidningen). I sina stand-ups brukar han prata en del om Sverigedemokraterna, som han inte direkt delar åsikter med. Men han pratar inte bara OM dem, han pratar faktiskt med dem också:
Ingen sverigedemokrat kommer att sluta vara sverigedemokrat bara för att de blir trakasserade eller hotade. Men jag tror faktiskt att om man vågade prata och debattera med dem, som Soran gör, så skulle de kanske börja fundera. Det är nog enda sättet. Deras argument håller inte, men om vi inte bemöter dem så kommer ingen fatta det.
Ja ibland känns det som att jorden snurrar åt rätt håll. Reaktionerna på Obamas uttalanden ska bli spännande att ta del av.
Nä nu drar jag till Madrid. Adiós!
En annan sak som jag blev glad av var en intervju med Soran Ismail i SJ:s tidning kupé (Här kan ni läsa online-versionen av tidningen). I sina stand-ups brukar han prata en del om Sverigedemokraterna, som han inte direkt delar åsikter med. Men han pratar inte bara OM dem, han pratar faktiskt med dem också:
Ingen sverigedemokrat kommer att sluta vara sverigedemokrat bara för att de blir trakasserade eller hotade. Men jag tror faktiskt att om man vågade prata och debattera med dem, som Soran gör, så skulle de kanske börja fundera. Det är nog enda sättet. Deras argument håller inte, men om vi inte bemöter dem så kommer ingen fatta det.
Ja ibland känns det som att jorden snurrar åt rätt håll. Reaktionerna på Obamas uttalanden ska bli spännande att ta del av.
Nä nu drar jag till Madrid. Adiós!
tisdag, maj 08, 2012
Polis polis potatismos
Ganska ofta får man höra att det inte finns tillräckligt med poliser i samhället, men jag vet minsann var de är. De är i närheten av mig. Är jag utanför huset i fem minuter så ser jag garanterat en polisbil köra förbi. Igår gick jag på en liten gångväg och stannade till för att knyta skon och vips så kom det en polisbil som gled förbi. En annan gång när jag mötte en polisbil på en gångväg var i min ungdoms glada dagar när jag satt och hånglade på en parkbänk med en pajk jag hade kidnappat så gled det upp en polisbil och så vevade polisen ner rutan och sa "Ska ni knulla får ni gå hem". Tack för tipset konstapeln.
När jag åker hem till lilla Gällstad lyckas jag oftast skaka av mig dem men annars är de överallt. Generellt så har jag ganska goda tankar om polisen. De få jag träffat på face2face (vilket inte är så många; de brukar hålla sig i bilen) har varit väldigt trevliga (och de är ju uppenbarligen måna om våra ungdomar och ger dem goda råd), men så fort jag ser en polisbil så känner jag mig så jäkla skyldig. Cyklar jag så börjar jag panikartat reflektera över om jag kom ihåg lamporna (trots att det är mitt på dagen), går jag så börjar jag tänka på vilka regler som gäller för gångtrafikanter. Har jag precis åkt förbi ett trafikljus så blir jag helt plötsligt helt bombsäker på att jag körde mot rött. Jag är i det stora hela en väldigt laglydig medborgare men när jag ser en polisbil känns det som det flyger upp en stor skylt bakom mig "Det var hon, det var hon!!".
En gång när jag och några kompisar skulle åka till Gislaved (av alla ställen) för att gå på konsert (jepp), så blev vi stoppade av polisen och min kompis som körde fick blåsa. Det är för övrigt också en sådan situation när man blir skitnervös, trots att man vet att man inte har druckit en droppe alkohol. Testet var okej men eftersom vi hade åkt lite vilse så passade vi på att fråga om vägen. Ja ni är tvungna att vända och köra tillbaka. Okej tänkte vi. 100 meter längre bort gjorde vi en vänstersväng och körde tillbaka på vägen vi kom ifrån. - Fan va konstig den här vägen ser ut, säger M som kör - Det är för att du kör på trottoaren!! Ordningsmaken såg dock mellan fingrarna på vår lilla "vansinneskörning". Puh!
När jag åker hem till lilla Gällstad lyckas jag oftast skaka av mig dem men annars är de överallt. Generellt så har jag ganska goda tankar om polisen. De få jag träffat på face2face (vilket inte är så många; de brukar hålla sig i bilen) har varit väldigt trevliga (och de är ju uppenbarligen måna om våra ungdomar och ger dem goda råd), men så fort jag ser en polisbil så känner jag mig så jäkla skyldig. Cyklar jag så börjar jag panikartat reflektera över om jag kom ihåg lamporna (trots att det är mitt på dagen), går jag så börjar jag tänka på vilka regler som gäller för gångtrafikanter. Har jag precis åkt förbi ett trafikljus så blir jag helt plötsligt helt bombsäker på att jag körde mot rött. Jag är i det stora hela en väldigt laglydig medborgare men när jag ser en polisbil känns det som det flyger upp en stor skylt bakom mig "Det var hon, det var hon!!".
En gång när jag och några kompisar skulle åka till Gislaved (av alla ställen) för att gå på konsert (jepp), så blev vi stoppade av polisen och min kompis som körde fick blåsa. Det är för övrigt också en sådan situation när man blir skitnervös, trots att man vet att man inte har druckit en droppe alkohol. Testet var okej men eftersom vi hade åkt lite vilse så passade vi på att fråga om vägen. Ja ni är tvungna att vända och köra tillbaka. Okej tänkte vi. 100 meter längre bort gjorde vi en vänstersväng och körde tillbaka på vägen vi kom ifrån. - Fan va konstig den här vägen ser ut, säger M som kör - Det är för att du kör på trottoaren!! Ordningsmaken såg dock mellan fingrarna på vår lilla "vansinneskörning". Puh!
tisdag, april 17, 2012
Skulle det inte va hockey idag?
Oj, va fel man kan ha. Inte för att jag hänger med särskilt mycket i
sportvärlden, men jag var nästan säker på att det var slutspel i hockeyn idag; och så
slår jag på tv:n och inser att de istället har skapat en ny sport. Det
är ganska likt Ultimate fighting fast med skridskor. Det verkar gå ut på
att man åker från olika positioner på isen för att hitta den bästa
platsen att puckla på varandra. Kreativt...
onsdag, april 11, 2012
Näsduksparadigmet
Äldre generationer verkar lite prydare och mer känsliga för vett och etikett-frågor än vi lite yngre. Man ska ha inneskor på sig när man går bort, man ska inte prata med mat i munnen, svordomar går bort och så vidare. Men en sak där jag inte riktigt förstår hur de som är födda innan 1945 tänker, det är det här med att snyta sig.
Ibland måste man snyta sig offentligt. Som idag på tåget. Kvinnan mittemot mig drog fram en liten pappersnäsduk och snöt sig. Jag blir inte särskilt upprörd av det men vad jag har väldigt svårt att förstå, det är när hon knycklar ihop pappret och lägger ner i sin handväska. Vad har den där att göra? Ska hon spara den till senare? Det fanns ju påsar att slänga den i. I min mening så snyter man sig och sen gör man sig av med det. Om du inte ville ha snoret i din näsa, varför i all världen vill du ha det i din handväska?
Pappersnäsdukar är ändå snäppet bättre än tygnäsdukar. Man får förstås pluspoäng för att man är så miljömedveten och återanvänder sina små trasor men ägaren måste ju lägga tillbaka dem i väskan/fickan efter att de snytit sig. Och det känns lite äckligt när man ser någon (denna någon är ofta en anständig och trevlig dam i 60-årsåldern med inneskor) plocka upp en näsduk som är alldeles skrynklig ur väskan för att snyta sig. En gång till i en och samma näsduk? tänker jag.
Kan det vara så att det tar emot lite att slänga (bara något besudlat) papper om man upplevt lite hårdare tider med ransonering och allt vad det innebär? En gång hörde jag om en man som tvättade ur använda kondomer och hängde upp på tork för att använda senare (sanningshalten i historien vet jag ingenting om). Det är kanske att gå lite över styr med återvinnandet, men jag tycker faktiskt inte att snytpappret hamnar långt efter...
Ibland måste man snyta sig offentligt. Som idag på tåget. Kvinnan mittemot mig drog fram en liten pappersnäsduk och snöt sig. Jag blir inte särskilt upprörd av det men vad jag har väldigt svårt att förstå, det är när hon knycklar ihop pappret och lägger ner i sin handväska. Vad har den där att göra? Ska hon spara den till senare? Det fanns ju påsar att slänga den i. I min mening så snyter man sig och sen gör man sig av med det. Om du inte ville ha snoret i din näsa, varför i all världen vill du ha det i din handväska?
Pappersnäsdukar är ändå snäppet bättre än tygnäsdukar. Man får förstås pluspoäng för att man är så miljömedveten och återanvänder sina små trasor men ägaren måste ju lägga tillbaka dem i väskan/fickan efter att de snytit sig. Och det känns lite äckligt när man ser någon (denna någon är ofta en anständig och trevlig dam i 60-årsåldern med inneskor) plocka upp en näsduk som är alldeles skrynklig ur väskan för att snyta sig. En gång till i en och samma näsduk? tänker jag.
Kan det vara så att det tar emot lite att slänga (bara något besudlat) papper om man upplevt lite hårdare tider med ransonering och allt vad det innebär? En gång hörde jag om en man som tvättade ur använda kondomer och hängde upp på tork för att använda senare (sanningshalten i historien vet jag ingenting om). Det är kanske att gå lite över styr med återvinnandet, men jag tycker faktiskt inte att snytpappret hamnar långt efter...
tisdag, april 10, 2012
Hårologi - kort vs långt
För en vecka sedan var jag och klippte av en bit av mitt hår. Min pojkvän Björn blev en smula överraskad när han kom hem. "Åh... Fint." var reaktionen. Han tyckte att mitt långa hår var bättre än min nya bob. Nu en vecka senare verkar han ha förlikat sig med synen, även om han tycker att det är bättre när jag tar två hårnålar och fäster bak håret (vilket kanske ger illusionen av att håret skulle kunna vara långt och uppsatt). Min frisör frågade mig vad Björn tyckte om att jag klippte av mig håret. Jag svarade att jag trodde att han gillade längre hår bättre, varpå hon frågade: Vad är det egentligen med killar och långt hår?
En kompis till mig har som teori att ett förhållande har svårt att överleva om killen har längre hår än tjejen. Förutom empiriska studier i den egna bekantskapskretsen så kan hon presentera ett mycket hållbart bevis: E-Type. Den långhårige karln närmar sig 50 och har inte lyckats stadga sig ännu. På grund av sitt hår, enligt min kompis. Hennes mamma fyllde på bevisbördan och lyfte fram Björn Borg, som verkar ha svårt att bli riktigt seriös med sina kärlekar innan han klippte av sig sin man.
Långt hår på killar signalerar kanske någon slags bad-boy-attityd, men vad betyder kort hår på tjejer? Okej att majoriteten av män har kort hår men många kvinnliga kvinnor har också kort hår. Kan det vara en åldersgrej? Väldigt få äldre kvinnor har långt hår (nu snackar vi 50+). Har jag som 26-åring tagit ett steg närmre medelåldern genom att kapa av en bit av håret?
Vad säger ni?
En kompis till mig har som teori att ett förhållande har svårt att överleva om killen har längre hår än tjejen. Förutom empiriska studier i den egna bekantskapskretsen så kan hon presentera ett mycket hållbart bevis: E-Type. Den långhårige karln närmar sig 50 och har inte lyckats stadga sig ännu. På grund av sitt hår, enligt min kompis. Hennes mamma fyllde på bevisbördan och lyfte fram Björn Borg, som verkar ha svårt att bli riktigt seriös med sina kärlekar innan han klippte av sig sin man.
Långt hår på killar signalerar kanske någon slags bad-boy-attityd, men vad betyder kort hår på tjejer? Okej att majoriteten av män har kort hår men många kvinnliga kvinnor har också kort hår. Kan det vara en åldersgrej? Väldigt få äldre kvinnor har långt hår (nu snackar vi 50+). Har jag som 26-åring tagit ett steg närmre medelåldern genom att kapa av en bit av håret?
Vad säger ni?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)

