Näsduksparadigmet

Äldre generationer verkar lite prydare och mer känsliga för vett och etikett-frågor än vi lite yngre. Man ska ha inneskor på sig när man går bort, man ska inte prata med mat i munnen, svordomar går bort och så vidare. Men en sak där jag inte riktigt förstår hur de som är födda innan 1945 tänker, det är det här med att snyta sig.

Ibland måste man snyta sig offentligt. Som idag på tåget. Kvinnan mittemot mig drog fram en liten pappersnäsduk och snöt sig. Jag blir inte särskilt upprörd av det men vad jag har väldigt svårt att förstå, det är när hon knycklar ihop pappret och lägger ner i sin handväska. Vad har den där att göra? Ska hon spara den till senare? Det fanns ju påsar att slänga den i. I min mening så snyter man sig och sen gör man sig av med det. Om du inte ville ha snoret i din näsa, varför i all världen vill du ha det i din handväska?

Pappersnäsdukar är ändå snäppet bättre än tygnäsdukar. Man får förstås pluspoäng för att man är så miljömedveten och återanvänder sina små trasor men ägaren måste ju lägga tillbaka dem i väskan/fickan efter att de snytit sig. Och det känns lite äckligt när man ser någon (denna någon är ofta en anständig och trevlig dam i 60-årsåldern med inneskor) plocka upp en näsduk som är alldeles skrynklig ur väskan för att snyta sig. En gång till i en och samma näsduk? tänker jag.

Kan det vara så att det tar emot lite att slänga (bara något besudlat) papper om man upplevt lite hårdare tider med ransonering och allt vad det innebär? En gång hörde jag om en man som tvättade ur använda kondomer och hängde upp på tork för att använda senare (sanningshalten i historien vet jag ingenting om). Det är kanske att gå lite över styr med återvinnandet, men jag tycker faktiskt inte att snytpappret hamnar långt efter...