fredag, februari 01, 2013

En mobil revolution

Min smartphone har på många sätt förändrat mitt liv. Till exempel så kan jag ha interagerat med min kompis Fanny både på Facebook-chatten, via WhatsApp och med några sms innan jag ens borstat tänderna. När vi sitter i biblioteket och pluggar ungefär 1,5 meter ifrån varandra händer det att telefonen piper till och då har Fanny kommit på något som hon måste delge mig. En gång kände jag behovet av att vara lite retro och slängde iväg en riktig lapp med ett handskrivet meddelande på: "Vill du komma hem till mig ikväll och äta hemlagad ärtsoppa" (ja, det blir inte mer old school än så). Fanny blev uppriktigt sagt rörd vilket man ju kan förstå när varenda inbjudan man fått sedan 2007 har kommit via ett facebook-event. Hon funderade till och med att på att ta ett kort på lappen och lägga ut den på Istagram.

Men en annan sak som jag (och säkert många andra) reflekterat över angående telefonutvecklingen är att mobilen inte längre är särskilt mobil. Ska jag vara hemifrån i mer än sex timmar så måste jag ta med mig min laddare och jag är ständigt beroende av att hitta ett vägguttag. En strömlös tillvaro är numera en orolig tillvaro. En gång i tiden var jag fri. Jag körde ner 3210:an i ena jeansfickan, maestrokortet i den andra och stoppade snusdosan bakfickan och sen var jag unstopable (ibland tog vi även på oss långa strumpor under jeansen som vi stoppade ner 1/2-liters pet-flaskor med grogg i but that's a different story altogether). Nu när mobilen (ha!) är stor som en hundvalp av en liten, sönderavlad ras är jag dömd till att bära handväska. Och handväska gör det ju så himla mycket svårare att dansa.

måndag, januari 28, 2013

En käftsmäll till barnen i Afrika

Bland barn, katter, maträtter i fågelperspektiv och glada semesterfötter med solnedgången i bakgrunden så dyker det ibland upp inlägg i nyhetsflödet på facebook som uppmanar en till handling. De påminner lite om kedjebreven man fick som liten där man minsann fick veta att om man skickade det vidare till tio vänner (för en tioåring med veckopeng så känns portokostnaden astronomisk!) så skulle ens drömkille (Nick Carter?) höra av sig inom två dagar medan om man lät bli skulle man drabbas av all världens olycka (att människor som lät bli att skicka vidare blev påkörda av bussar målades ut som regel snarare än undantag).

Tillbaka till nutid. Idag uppmanas vi att gilla och dela grejer på facebook för att göra världen till ett bättre ställe. På samma sätt som med kedjebreven är kopplingen mellan handlingen och det utlovade resultatet helt ologiskt. Som den här posten till exempel:


Få saker provocerar mig så mycket som ett inlägg som det här. Jag vet inte vad som är värst, att det faktiskt finns en goody two shoes där ute som tror att hen gör skillnad för världen genom att dra igång en sådan här grej eller de 79 000 puckon ute i (väst)världen som tror sig utföra en god gärning genom att klicka gilla. Ett gilla ger varken mat, demokrati eller fred (enligt goody two shoes ska det tydligen ge en bön men hur det ska hjälpa ungen på bilden är oklart). "Men det kan ju vara ett bra sätt att göra folk uppmärksamma på att alla inte har det lika bra som vi" kanske någon invänder. Allvarligt talat? Är det NÅGON i vår del av världen som lyckats undgå att det finns barn som svälter/bor på gatan/sniffar lim? Ska man sprida uppmärksamhet om något genom sociala medier känns det faktiskt rimligt att sprida något som folk inte har uppmärksammat än. Och är det NÅGON som ser den där bilden, klickar gilla och därefter gör någonting på riktigt? Att tänka att man minsann har gjort dagens goda gärning genom ett musklick och sedan gå vidare till att spela Hay Day är att ge barnet på bilden och alla andra barn som har det lika illa en digital käftsmäll. Var finns fuck you-knappen när man behöver den?

torsdag, januari 24, 2013

It's alive, it's alive!

Ja, det var ett tag sedan det var något liv i den här bloggen men nu kör vi en nytändning efter att trogna läsare (läs pappa) har önskat nya inlägg. Jag ska bara komma på något att skriva om så återkommer jag. Så håll i hatten nu kör vi!

fredag, oktober 26, 2012

Hårlös? Jag?

Problem: mina naglar har fått små små (typ knappnålsstora) gropar.
Googling: "gropar i naglarna"
Resultat: "På väg mot hel eller delvis flintskallighet"

Det var kanske inte riktigt det svaret jag hade hoppats på. Å andra sidan har man ju hört att man inte ska diagnostisera sig själv med hjälp av Internet, men jag kommer nog att vara liiite försiktigare med kammen och fönen i framtiden. Någon som har numret till en bra perukmakare? Just in case liksom...

fredag, oktober 12, 2012

Det brinner, det brinner... inte...

Oftast så fungerar världen på ett ganska logiskt vis, a ger b och det mesta passar in i vårt tänkta mönster. Men så ibland så går det inte ihop sig alls. Som det här med att elda.

När jag var kanske runt 10-12 så satte vi in en braskamin i vardagsrummet. Mysigt, energieffektivt och en rad andra fördelar. Problemet var att jag sällan fick eld i den. Nu står jag här hemma hos min mamma typ 15 år senare och tittar på elden; tidningspapper i botten, ved ovanpå (jag har till och med sprutat på lite tändvätska för att få någon effekt på det hela). Pappret brinner ju bra, men det är ju det där kritiska läget när det ska ta eld i själva veden där det alltid skiter sig. Flammorna slickar runt runt veden och så blir de mindre och mindre, tills de dör.

Okej, tänker ni. Du är bara asdålig på att elda. Må så vara, men hur svårt kan det va? Och det är här den ologiska biten kommer in. Alla har vi väl sett videosnuttar i skolan eller under någon brandutbildning på ett risigt inrett vardagsrum med ett litet adventsljus på något bord. Ljuset välts omkull på duken, tio sekunder senare slår det ut stora flammor i gardinerna, stoppningen i fåtöljen äts snabbt upp och elden sprider sig som, ja, som en löpeld helt enkelt. En liten speakerröst från Statens provningsanstalt guidar oss i händelseförloppet och berättar att "efter två minuter är hela rummet övertänt".

Hur kan mina egna eldningsförsök där jag har papper, ved och tändvätska (noga utvalda eldningsmaterial alltså) och dessutom försöker fjutta på i en miljö vars hela syfte är att det ska brinna där, vara så framgångslösa? Jag måste säga att när man har stått framför en brasa och med tankekraft försökt få igång elden som en sista utväg, då har man inte riktigt lika mycket respekt för de där "Du släckte väl ljuset?"-lapparna som folk klistrar upp på sina ytterdörrar. Det känns bara helt ologiskt att mitt hus kan brinna upp när jag inte ens kan få eld på en torr träbit.

fredag, oktober 05, 2012

Räddaren i skogen

Idag var jag ute och räddade kids i Rydsskogen (inte att förväxlas med Rydskidsen). De var vilse på cykelbanan med orienteringskartorna i högsta hugg och jag hjälpte dem vilket väl får anses vara lite fusk. Men om man nu ska försöka ha så mycket anknytning till verkligheten som möjligt i skolan så är det väl bra om ungarna lär sig att man kan fråga efter hjälp om man gått vilse.. Det är skills det också. Å andra sidan kanske mina råd var helt åt skogen. Bokstavligt talat.

måndag, oktober 01, 2012

Nej det handlar inte om mig...

Idag fick jag ett nyhetsmail från Amnesty International med ämnesraden: "Stå upp för rätten till bostad". JA! tänkte jag, och kände mig genast träffad eftersom jag är lite sådär mellan två bostäder (varav den andra inte riktigt är funnen ännu). När jag öppnade mailet såg jag att det handlade om romer i Italien som blir tvångsvräkta från sina skjul i olika läger runt om i landet. En man berättar att han blev av med jobbet för att han inte kunde använda bilen för att ta sig dit. Han och hans familj var nämligen tvungen att bo i den nu när de blivit av med sin bostad. Och här sitter jag och dissar andrahandskontrakt för att det var en så ful skinnsoffa i vardagsrummet... PERSPEKTIV!

torsdag, september 27, 2012

Bara tills döden skiljer er åt

En kompis och jag diskuterade en gång huruvida vi som skilsmässobarn har svårare att tro på äktenskapet än andra. Jag har svårt att se att jag någonsin kommer vara 100 % säker på att den jag går tillsammans med fram till altaret, kommer vara den personen som jag kommer leva resten av mitt liv med. Ja menar, titta på statistiken. Vad är det som säger att jag inte är bland de 50 % som faktiskt skiljer sig? Att säga att "det kommer inte hända oss" känns bara naivt. Eller är det faktiskt så att när jag väl träffar den rätte så kommer det falla på plats? FAST å andra sidan. Hur många har inte varit 100 % säkra på att de ska leva ihop för resten av deras liv men ändå lämnar in sina skilsmässopapper 8 år senare?

Jag kanske är lite gammaldags, men jag tycker faktiskt att när man gifter sig så ska man i alla fall ha inställningen att det ska hålla för evigt. Förhållandet kanske inte håller och det är helt okej, men spela inte matchen om ni inte planerar att vinna.

Mitt problem med att andra skiljer sig är att det känns lite personligt varje gång. Det känns som att chansen att jag ska lyckas minskar för varje skilsmässa jag hör talas om. Mest deprimerande är det ju när man går till frisören och läser att typ alla Hollywood-människor som precis hade gift sig förra gången man satt i stolen med en back-och-framvänd cape på sig, nu har skiljt sig.

Så vad är det då för fel på kändisarna? Kastar sig ut i någon romans, står och hoppar i en soffa hos Oprah och gapar om hur mycket man älskar sin (sedan tre veckor tillbaka) flickvän (yes Tom Cruise, I'm talking to you). Och sen gifter de sig. Och sen skiljer de sig. Lär de sig aldrig? Är det någon som på riktigt tror att Brangelina kommer hålla för alltid? Världsdelarna börjar ju liksom ta slut, de kan inte hämta hem fler barn från tredje-världen för att ge dem ett liv i lyx och överflöd. Va fan ska de hitta på då? Alla par behöver en gemensam hobby liksom...

Jag älskar att läsa om de där kändisparen som lyckas hålla ihop det. Susan Sarandon och Tim Robbins (ja hon i Thelma & Louise och han i Nyckeln till frihet), hade varit ihop lika länge som jag var gammal (alltså de blev ihop 1986...). Tills. De. Gjorde. Slut. för tre år sedan. Den som för närvarande verkar inneha Hollywood-rekordet är vår käre John Travolta. Hoppas att han scientolog-hjärntvättat sin fru bättre än Tom Cruise gjorde med Katie Holmes så att fru Travolta stannar tills rymdskeppet kommer och hämtar hem dem.

fredag, augusti 10, 2012

Goda nyheter i Öst och West

Visst är det härligt när man läser goda nyheter i media. Idag läste jag att Way out west, festivalen som körde igång igår i fina Göteborg, inte kommer att servera något kött på festivalområdet, vilket kommer att minska festivalens miljöpåverkan med 20 %. Ja, varför inte liksom? Några dagar utan kött har inte en människa dött av (snarare tvärtom).

När prideparaden tågade genom Stockholm i lördags var ca 590 000 människor där och tittade eller deltog. Det är ganska mycket folk! Särskilt när man jämför med English Defence League (antimuslimsk organisation)manifestation, dit ca 50 personer dök upp.

Kärlek vs. hat: 1-0

torsdag, augusti 09, 2012

Veckans superpryl: opumpade cykeldäck

Ja, ni läste rätt (eller, jag skrev inte fel). Sedan jag kom hem från England har jag flåsande trampat runt i stan. "Ojoj vad har hänt med mig kondis", tänkte jag. Gud vad det var jobbigt att cykla. I ett par veckor höll jag på så. Pust och stånk. Tills en dag då jag stannade till vid en cykelpump och matade i lite luft i däcken. Sedan dess har jag svischat fram, däcken har knappt vidrört marken. Och jag har insett att det var inte mig det var fel på. Det var ju hojen. Och, om däcken aldrig hade varit opumpade från början hade jag aldrig kunnat glädjas över att min kondis inte var så himla dålig som jag från början trodde. Lite som att om man har en sten i skon ska man vänta så länge man kan med att ta bort den, för ju längre man väntar, desto skönare är det när man väl tar bort den.

Och med de visdomsorden säger jag tack för mig. Tack tack.

onsdag, augusti 08, 2012

Handboll är bäst, fuck fotboll

Handboll. Smaken är ju som baken men enligt mig är handboll lätt den roligaste lagsporten att titta på. Idag spelade Sverige mot Danmark i kvartsfinalen och det var spännande hela tiden och OLIIIDLIGT spännande typ en tredjedel av matchen. Hur ofta händer det i till exempel fotboll? Under en fotbollsmatch kan du ta dig en tupplur i soffan på 35 minuter eller till och med i 85 minuter och när du vaknar är det som att tiden har stått stilla. Längst upp i vänstra hörnet lyser nollorna.

Tre förklaringar till varför fotboll är tråkigare än handboll (ja, det här är väldigt objektivt om ni undrar):

1. Det blir (så gott som) aldrig mål i fotboll. I handboll blir det mål.
2. Handbollsspelarna ligger inte ner på backen och skriker som små barn för att en motspelare råkade springa förbi och vinddraget gjorde att de föll i backen (som de gör i fotboll).
3. Man varnar inte för passivt spel. I fotboll får man tråka ut publiken hur länge man vill. I handboll blir man av med bollen om man inte pallar att göra något vettigt med den. Kanske något för FIFA att fundera på...

Man kan ju också fundera på hur logisk en sport som fotboll är. Man ska få in en boll i ett mål. Med fötterna. Vilka andra aktiviteter utför vi med fötterna? Fötterna har vi för att gå/springa med samt sparka i väggen när vi är arga, varför, varför ska vi försöka peta in en boll i mål utan att använda händerna. OM de skulle börja använda händerna i fotboll (lite grann i alla fall), så kanske det skulle hända (haha!) lite mer. Ytterligare en sak för FIFA att fundera på...

måndag, juli 23, 2012

Drömmar - det tråkigaste som finns

Visst har ni vaknat upp från en härlig/knäpp/skum dröm någon gång och velat berätta den för något. Snälla, låt bli. Tyvärr finns det inget som är så tråkigt att lyssna på som folks drömmar. "Asså jag hade en så himla konstig dröm, jag var typ hemma, och så var min pappa där, fast det var liksom inte min pappa. Och sen helt plötsligt så var vi någon annanstans och vi cyklade liksom i luften. Sååå himla konstigt". Ja om det hade varit verklighet. Men nu råkade det ju va en dröm, och därmed ganska normalt.

Jag kan bara komma på två tillfällen när det faktiskt är okej att berätta om sina drömmar för någon annan och det är

1) när den man berättar för är med i drömmen. Det är helt okej om det är lite snuskigt. Man är ju liksom inte ansvarig för det man drömmer. Alternativt kan en gemensam bekant förekomma i drömmen, men då är diverse snuskigheter mer eller mindre ett krav.

2) om det är en heeelt jävla superstörd dröm. Det här är lite öppet för tolkning, men tänk er att det ska vara något som ni aldrig någonsin kunnat komma på ens i er vildaste fantasi.

Så. Nu har ni fått lite på fötterna. Mitt tips är att göra knäppa saker i verkligheten istället som ni kan berätta om. Kraven för wow-faktorn är mycket lägre då.

lördag, juli 07, 2012

Tjockisprofetian

Jag drömde om dig i natt, skrev jag till L på facebook. Vi skulle typ klämma oss igenom ett staket och du kom igenom men inte jag. Jag var tjockare än dig! Nu kanske ni tycker att jag är en väldigt elak vän men eftersom min L är gravid i åttonde månaden, vilket hon även var i drömmen, så tog hon inte illa upp.

Två dagar senare skickar en annan kompis ett meddelande till mig på facebook: Jag drömde om dig i natt. Du var jättetjock!

Hmm... jag börjar se ett mönster. För er som läste mitt inlägg om hur jag ibland misshandlar mig själv med godis så kan jag säga att det inte har blivit några direkta förbättringar på den fronten. Det här kanske är en varningssignal. Snart kommer jag börja klicka in på Gå-ner-20-kilo-på-4-veckor-annonserna på facebook och börja tillbe Fredrik Paulún. Något måste nog göras. Jag återkommer!

söndag, juli 01, 2012

Maturba... what?

Till skolan här i Bristol kommer folk från hela världen. I torsdags på en lektion satt jag bredvid Ah Young från Sydkorea. Hon verkar förstå det mesta i texterna vi läser och vi kan utan problem konversera på engelska.

Ibland förstår man dock att vi inte har förvärvat vår engelska på riktigt samma vis eller kanske snarare, inte blivit "utsatta" för samma vokabulär. Vår lärare gav oss ett papper med olika knasiga lagar från hela världen (typ "I Ohio är det olagligt att supa ner en fisk"). Vår uppgift var att försöka lista ut vilken av lagarna som var påhittad.

Jag och Ah Young samarbetade och läste igenom lagarna. Lag nummer två på listan löd "In Indonesia, the penalty for masturbation is decapitation" (I Indonesien är straffet för onani halshuggning). Jag sneglar på Ah Youngs papper och ser att hon ringar in orden masturbation och decapitation. "I don't understand, what is this?" säger hon och pekar med pennan på orden. Ehhh...

Nästa lag: "In Bahrain, a male doctor can only examine the genitals of a woman in the reflection of a mirror" (I Bahrain får en manlig läkare bara undersöka en kvinnas könsorgan genom att titta på dem i en spegel). Ah Young ringar in "genitals".

Jag började fundera. När lärde jag mig glosan "masturbation"? Det lär ju inte varit i skolan. Amerikansk populärkultur låter rimligare. Jag minns filmatiseringen av Hair, som jag såg långt innan jag kunde läsa undertexten, och sången Sodomy. Texten går såhär:

Sodomy
Fellatio
Cunnilingus
Pederasty

Father, why do these words sound so nasty?

Masturbation can be fun
Join the holy orgy
Kama Sutra
Everyone!

En vild gissning är att Hair aldrig blev en hit i Sydkorea...

Och, för er som undrar hur jag förklarade för Ah Young vad maturbation och genitals är för något: "it's when your touching yourself" och "a persons private area". "ÅÅhhh", sa Ah Young och var direkt med på notorna.

måndag, juni 25, 2012

Om gudstjänster - det kostar att ligga på topp

När jag är utomlands tycker jag att det är lite kul att kolla in kyrkor. De är ofta sjukt imponerande och så kan man gå runt där och filosofera lite för sig själv. Ytterligare ett steg är att vara med på en gudstjänst av något slag. När vi var i Florens förra året var vi med på en 8.00-gudstjänst i Duman vilket var ganska intressant eftersom det var på italienska och vi inte fattade någonting. Eller jo vi förstod två ord: Pornografi och Europa. När det var slut så tog alla som varit med i hand och kramades och det var ganska trevligt.

Idag gick jag till katedralen här i Bristol för att vara med på "Evensong" som de har kvart över fem varje dag. Något som var ganska intressant var att när man klev in i kyrkan så stod det att det kostar 2 pund varje minut att ha kyrkan öppen ("Tack för ditt bidrag"). På Evensong var vi cirka 20 besökare som deltog, 21 gossar i kören och sex körmän (ja vuxna körsångare alltså). Utöver det hade vi en organist, en körledare, fyra präster + en karl med en silverstav som det satt en liten fågel på, som gick framför de präster som skulle läsa. Tycker ni att det är konstigt att det är så dyrt att hålla kyrkan öppen med så mycket personal? Kanske ska de överväga att låta killen med silverstaven gå hem lite tidigare så har de åtminstone sparat hans lön för en timme eller två.

Jag frågade en av prästerna vad staven var till för och hon sa att den användes förr i tiden för att slå bort besökare när man gick fram. Idag, 2012, var det inte särskilt många framfusiga besökare som behövdes slå bort. Traditioner traditioner...

lördag, juni 23, 2012

Att ta med sig när man åker till England

Tänkte dela med mig lite av min nyförvärvade vishet när det kommer till vad man ska ha med sig när man åker till England.

Ett paraply ("a brolly") - I England regnar det. Mest hela tiden om jag förstått lokalbefolkningen rätt. Om du skulle glömma ditt paraply är det i och för sig ingen katastrof då de verkar vara ganska lätta att få tag på. Jag köpte mitt på apoteket men jag såg att även skomakaren saluförde paraplyn. Bonustips: Gummistövlar (de tar plats i bagaget men jag kommer att vara evigt tacksam att jag packade ner dem).

Varma kläder - Om du åker till England i juni, packa som om du skulle semestra i Sverige i oktober. Det är kallt. Askallt.

Inomhustofflor ("slippers") - Det är inte bara kallt utomhus här i England. De verkar heller inte ha förstått hur man värmer upp sina hus. Jag köpte ett par tofflor efter två dagar och det är än så länge mitt livs bästa investering.

fredag, juni 22, 2012

Livet kom emellan

Blogginläggen har inte direkt duggat tätt de senaste veckorna. En liten smula skrivkramp kanske. När jag funderade över det kom jag fram till att det var ganska konstigt. Faktum är att de senaste två veckorna har varit ganska händelserika. De har också inneburit en riktig känslokarusell.

Jag kände lättnad när jag stoppade ner mina skoluppgifter i ett kuvert och la dem på brevlådan. Och jag kände lättnad över att mitt vagabondliv mellan Linköping och Västerås äntligen fått ett slut.

För två veckor sedan upplevde jag sorg och smärta när vi var med familjen Stark och de tog farväl av deras lilla Olle som bara blev två månader (om ni vill läsa om deras lycka och sorg under våren kan ni gå in på Evelinas blogg).

En vecka senare byttes känslorna mot både glädje och lycka när min fina vän Anna, barfota i gräset sa "ja" när vigselförrättaren frågade om hon ville gifta sig med min kusin Mikael och över att jag, under en strålande sol, fick spendera en hel dag med nästan alla de människor som jag älskar mest. Dagen efter var det dock mest klassiska bakfyllekänslor som gav sig till känna.

I bakgrunden har också en liten liten portion nervositet påmint mig om mitt lilla äventyr till Bristol dit jag for i söndags (japp samma dag som bakfyllekänslorna invaderade min kropp) för att förbättra min engelska.

De senaste veckorna har jag rest land och rike runt, träffat gamla vänner och familj men också pratat med studenter från Sydkorea, murare från Bristol, spanjorskor som flyr ett ekonomiskt sönderfallande Spanien, en nybakad jurist från Södertälje och en engelsklärare från Liverpool. Med alla dessa nya och gamla bekantskaper har jag skvallrat, kallpratat, bråkat, skämtat och tröstat på både engelska och svenska. Och frågan jag ställde mig när jag kom fram till det här är: Hur i all världen kan jag ha problem med att komma på något att skriva om?

Sen slog det mig. Jag har ju faktiskt varit väldigt upptagen. Upptagen med att leva lite grann.

onsdag, juni 13, 2012

Lustig(t) stolpskott

"Om jag träffade Mikael Lustig på en uteservering så skulle jag inte be honom passa min stol medan jag gick på toaletten. Det skulle jag inte. Inte för att jag på något sätt tycker illa om Mikael Lustig. Inte alls. Men bara för att Mikael Lustigs uppfattning om att ”hålla stolpen” på en fast situation verkar vara lite som när man ber ett barn att ”hålla i vagnen” när man står på en tunnelbana i rusningstid, och barnet gör en hel jävla OS-gren av att stå så långt ifrån vagnen som överhuvudtaget är fysiskt möjligt men ändå hålla pekfingerspetsen på den längst utskjutande delen av den. Och när man ber då ber barnet att, snälla, hålla i vagnen, då vrålar ungen ”meneh de göööööööör ja ju!!! Nageln rööör!!!”.

Precis så tänkte jag. När Sverige sumpade EM-chansen igår. Mina egna spelarerfarenheter inom fotboll var överdrivet sagt kort (vi snackar kanske tre matcher). Men en grej, en liten grej som jag verkligen kommer ihåg att vi lärde oss under den termin som jag som NIOÅRING var aktiv fotbollslirare i Grönahögs IK så var det att NÄR DET BLIR HÖRNA, då ska en spelare stå KLISTRAD MOT STOLPEN! När det blev hörna, då var det direkt någon som skrek "VEM TAR STOLPEN??" Idag kan kan inte dribbla bort någon motståndare, inte skjuta mål eller göra en scysst passning till Zlatan, men jag tror faneme att jag skulle kunna ställa mig och stå klistrad mot den där stolpen och ta en boll i magen. Det fick jag lära mig. Som nioåring.

lördag, juni 09, 2012

Adiås Västerås

Min tid i Västerås är över sedan en vecka tillbaka. I ungefär nio månader veckopendlade jag fram och tillbaka mellan Vässan och Linkan. Tillräckligt länge för att inse att veckopendla inte är min cup of tea (kan det vara någon cup of tea?).

Västerås och Linköping är ganska lika storleksmässigt. Skillnaden, som jag ser det, är att Västerås är lite sämre och lite futtigare. Lite sämre studentliv, lite mindre högskola, lite futtigare domkyrka, lite tråkigare stadsbibliotek, lite tristare centrum (parkeringshus på gallerior är generellt inte en stadsbild som tilltalar mig) och lite sämre snöskottning. Ska man bo i en medelstor svensk stad, varför välja Västerås framför Linköping?

Jag har hört av ganska många som flyttat till Linköping och börjat plugga att de säger efter en sådär fyra år att man är "färdig med Linköping". De växer ur staden och så flyttar de till Stockholm. För mig har de här nio månaderna gjort mig lite nykär i min stad. Jag tror att jag kan tänka mig en tre-fyra år till innan jag vuxit ur staden på schlätta.

tisdag, juni 05, 2012

High five-horan

Hanna Hellquist på DN är min husgud(inna). Nästan allt hon skriver är klockrent och tänkvärt. I fredags skrev hon den här krönikan som handlar om hur kvinnor förväntas bli tacksamma för all typ av uppmärksamhet som man får av en man. Säger man nej tack riskerar man att bli kallad hora eller "torr fitta" som Hanna skriver. Nu tror jag att de flesta killar respekterar ett nej men krönikan fick mig att tänka på en grej som hände för ett par år sedan.

Det var en helt vanlig dag när jag kom cyklandes på cykelbanan mot stan. Från andra hållet kom en annan cykel med två killar (en på pakethållaren) i femtonårsåldern. När de var några meter ifrån mig stack killen på pakethållaren ut handen och skrek "High five". Jag satt väl i mina egna tankar och reagerade inte direkt och hade nog egentligen inte varit särskilt sugen på att high fiva killen i vilket fall som helst. När de gled förbi mig, high-five-lösa, hörde jag killen säga: "Jävla hora". För att jag inte gav honom en high five. När det hände tyckte jag mest att det var komiskt. Jag tänkte att det borde väl rent logiskt vara brudar som high fivar åt höger och vänster som är en hora i så fall och fnissade åt saken.

Hannas krönika fick mig att tänka på den här händelsen igen och så kom jag på något. Om en 15-åring kallar en främling för hora för att han inte får en high five, vad kallar han då tjejen i sin klass som inte vill låna ut sin penna, eller som vägrar låta honom gå före i kön i matsalen? Eller tjejen på festen som inte vill hångla med honom? Att kalla någon för hora är inte en förolämpning, det är ett sätt att trycka ner och visa makt. Och med en sådan 15-årig kille är det nog svårt att göra rätt. För tjejen som faktiskt vill hångla med honom på festen, är säkert en hora i skolan på måndagen ändå...