måndag, maj 28, 2012

Godisäcklet

Idag blev jag sugen på godis. Assugen. Så sugen att jag gick till affären för att köpa lite. Och sen satte jag mig i soffan framför tv:n och åt. Typ allt. På typ mindre än en timme. Nu känner jag mest äckel. Hur märkligt är det inte att man tänker att man ska unna sig något och istället slutar det med att man misshandlar sig själv. Och fast man börjar må asilla när det är 8 godisbitar kvar så slutar man inte. Hur går det ihop egentligen? Någon som känner igen sig?

Tänk om man kunde spela in fysiska känslor. Då skulle jag spela in hur jag mår just nu och nästa gång jag blir sugen på godis så skulle jag spela upp det i affären och så skulle jag aldrig mer äta godis. Det kanske är en idé som något företag att satsa lite forskningspengar på, för jag är övertygad om att man skulle kunna tjäna ganska mycket cash på det.

När man tycker att stoppa fingrarna i halsen är ett lockande alternativ, då har det sannerligen gått för långt. Den här bloggposten kanske kan fungera som min varningstriangel varje gång jag står vid lösgodislådorna. Jag går dit, plockar upp spaden, börjar tänka på det här, blir påmind om äcklet, lägger ifrån mig spadjäveln och lever lycklig i alla mina dagar.

THE END

tisdag, maj 22, 2012

Kungahuset - alltid 50 år efter?

Jag brukar börja dagen med att titta på SVT:s Gomorron Sverige. Idag slog jag lägligt på tv:n när Aftonbladets hovreporter Jenny Alexandersson och historikern Christopher O'Reagan satt i studion och pratade om lilla Estelles dop.Här kan ni se klippet förresten. I sådana sammanhang så känns det alltid som att jag förflyttats typ 200 år tillbaka i tiden men fick behålla tv:n). Här sitter man och pratar om hur otroligt modernt det är idag. Ja. Visst. Jämför vi med hur det var vid kungliga dop för 100 år sedan så är det kanske modernt (Christopher O'Reagan påpekar att mamman inte ens fick vara med i kyrkan för 100 år sedan). Men jämför vi med alla dödliga och normala människor i Sverige idag så är det väl otroligt mossigt. Bara det att man lyfter det faktum att Maddes och Filles pojk- respektive flickvän får vara med på dopet som "en förnyelse" gör ju bara att det känns som att man lever på 1800-talet. Det kanske är en förnyelse i kungahusmått mätt, men i övriga Sverige har det varit ganska naturligt de senaste, ja 40 åren i alla fall (någon som var med förr kanske kan bekräfta eller dementera) att respektive får vara med på både dop och bröllop trots att man inte är förlovad (för det är ju där skon klämmer förstås).

Vi jämför hela tiden kungafamiljen med kungafamiljen och kanske är det därför det utvecklas så himla trögt. Vad tror ni hade hänt om Victoria hade blivit gravid innan hon och Daniel hade gift sig? Det är väl inte en människa som på allvar tror att Vickan höll på sig fram till bröllopsnatten men om hon hade blivit gravid innan bröllopet hade vi fått ett bevis för att de levt i synd och då tror jag minsann att det hade tagit hus i helvete. Traditioner traditioner traditioner.

Mycket har ju förstås förändrats även i kungahuset. Jag hörde till exempel idag när gästerna hälsade på Vickan och Danne att den där hovnigningen som någon försökte sig på avskaffades av kungen 1973 för att han tyckte att det kändes ganska fånigt att gamla tanter skulle ner med knäna i golvet framför honom som bara var 27. Bra initiativ där!

Det är ju kungafamiljen som är creme de la creme i det här landet om man tänker sig någon slags socitetsstege. Vilka ska införa moderniseringar om inte dem?Vilka är det som ska kasta skit på kungahuset om de släpper lite på reglerna? Andra kungahus? Svenska adeln? Media? Vem bryr sig liksom? Är det någon som på allvar tycker att kungahuset har tappat flärd och gått ner sig i skiten sen Victoria gifte sig med "en man av folket"? Nä, tänkte väl inte det.

Samtidigt som jag tycker att all den här uppståndelsen, mediabevakningen och fjanterierna med traditioner hit och dit är extremt patetiskt så kan jag inte låta bli och titta ändå. Man liksom sugs in i den här otillgängliga sagovärlden med prinsar och prinsessor. Jag sitter framför tv:n och hoppas att jag ska få en liten glimt av Madde och önskar att jag kunde höra vad Daniel viskar till Victoria under själva dopet. Där i tv:n så är de så nära, men ändå så långt borta från mig på andra sidan rutan med min microuppvärmda lasagne.

fredag, maj 18, 2012

Om jättetamponger i USA

I USA är ju allt större än någon annanstans på jorden. Tittar man på "Extreme Makeover - Home Edition" så är sofforna gigantiska, matsalsborden enorma och alla inredningsteman är överdrivna till en bisarr nivå. Lilla Jimmy, 8 år säger att han vill bli brandman när han blir stor och får en vecka senare se att hans rum förvandlats till en brandstation. "WOW" tänker Jimmy och hans polare i ungefär 4 år, innan de når puberteten och sakta börjar inse att en brandstation inte är det ultimata när man ska försöka hångla upp en klasskompis av kvinnligt kön. Kanske hade en riktig brandstation funkat, men inte en brandstationslekplats. Eftersom Jimmys föräldrar är sjuka/veteraner/allmänt fattig och inte har råd att göra om den fiffiga inredningen så får han stå ut med att vara ohånglad tills han flyttar och börjar på college (för Jimmy ska ju bli ekonom och inte brandman).

I alla fall. Allt är stort i USA verkar det som. Deras kroppar, hus, bilar, matförpackningar, självcentrering, okunskap om omvärlden och statsskuld.

Ibland blir man dock fundersam över storleken på vissa saker. För ett par veckor sedan började jag att se om Sex and the City från början. I ett avsnitt ska Carrie och Samantha äta på en ny och supertrendig restaurang på Manhattan, men den sjukt bitchiga hovmästaren (en kvinna), låter dem inte få ett bord. Men. Carrie går på toa och där inne tittar den bitchiga hovmästaren ut från ett bås och frågar om Carrie möjligtvis har en tampong. - Of course, svarar Carrie och från sin yttepyttelilla handväska plockar hon fram en tampong som har ungefär samma storlek som ett stearinljus. Jag kan bara dra slutsatsen att Carries lilla väska nu är tom eftersom jättetampongen bör ha tagit upp allt utrymme.

Varje gång jag sett en tampong i en amerikansk serie eller film (något som bara förekommer när två tjejer med oegentligheter av något slag, förenas på tjejtoaletten då den ena behöver en tampong och den andra kan förse henne med den, vilket ofrånkomligt leder till vänskap), är den ungefär tre gånger så lång som en normal "svensk" tampong. Vad gäller stora hus och stora bilar så känns det ganska givet att man på så sätt försöker visa upp hur rik man är (eller önskar att man var). Men en jättetampong? Hur tänkte de där? Har man försökt lansera mindre tamponger i USA och misslyckats? - Nä, vi vill hellre ha de här klumpiga stora grejerna mellan benen. Har jag missat något? Är det kanske vi som ska ta efter dem?

Är det någon som sitter inne med information kring detta fenomen? Släng i så fall ihop en liten kommentar är ni snälla för det här förbryllar mig.

onsdag, maj 16, 2012

Humaniora på uppgång?

Jag blev ganska pepp i morse nära jag läste den här artikeln från portfolio.com, som handlar om hur arbetsgivarna i USA letar efter humanioramänniskor när de ska anställa någon. Hoppas att det är en trend som sprider sig till Europa och Sverige om det inte redan gjort det. Särskilt positiva vibbar inför framtiden fick jag av det här:

"The No. 1 skill that employers are looking for are communication skills and liberal arts students who take classes in writing and speaking,"

Nämen, det är ju mig de beskriver! Undan med er ekonomer och ingenjörer; jag tror minsann att det våras för humanisterna!

Dialog om Grekland en tisdagkväll

- Jag har inte fattat vad som händer om Grekland går i konkurs.
- Nä inte jag heller. Om ett företag går i konkurs så försvinner det ju. Men ett land kan ju inte försvinna...
- Precis. Säljs det till högsbjudande kanske?
- Ja, kanske det. Kan Kroatien köpa Grekland? Och hur funkar det? Kommer Grekland att få heta Kroatien?
- Kan inte Sverige köpa Grekland?
- Ja, varför inte. Kommer vi liksom att ha samma hockeylag då?
- Ja säkert. Men kan vi inte köpa ett land som är lite bättre på hockey istället. Typ Canada eller nått.
- Det vore ju bättre. Och då kanske vi kan få lite av Nordpolen också. Candada är väl med och bråkar med Ryssland om Nordpolen.
- Varför i hela friden skulle vi vilja ha en bit av Nordpolen?
- Det kan tydligen finnas olja där.
- Där ser man...
- Japp...


Efter lite efterforskningar hittade jag den här artikeln på dn.se. Det kändes som att den utlovade ett svar på vår fråga kring vad som skulle hända med Grekland om landet går i konkurs. Jag kan dock inte påstå att jag kände mig mer upplyst efter att ha läst den. Det verkar inte finnas något enkelt svar på frågan. Att vi köper upp Grekland verkar inte vara en helt tokig lösning. Kanske kan vi få statligt finansierade resor till Kreta? Men sen är ju frågan... Hur bra är egentligen grekerna på hockey?

Glöm inte att delta i undersökningen kring vad som kommer hända med Grekland (ni hittar den längst ner till höger).

tisdag, maj 15, 2012

Nytt på bloggen - veckans fråga!

Nu har ni möjlighet att svara på aktuella frågor här på bloggen. Den första handlar om Grekland och hur ni tror att det kommer att gå för dem. Så ta tillfället i akt och gör er röst hörd! En fråga i veckan har jag tänkt mig att det blir.Själva frågan och alternativen hittar ni i högerspalten, under "Populära inlägg". Kör hårt!

måndag, maj 14, 2012

En bild av Madrid

Nu är jag tillbaka från Madrid. Det var verkligen en perfekt resa med god mat, goda drinkar; det var varmt och skönt (man behövde inte ens en tröja på kvällen), hotellet hade takterass med pool och ja det var helt enkelt alldeles alldeles underbart. Madrid är verkligen en vacker och trevlig stad men jag hade inte förväntat mig att se så mycket... ja misär...

Som turist i en stad eller ett land så rör man sig mest på ytan men den här resan gick det inte att undvika att se kontrasterna och hur den ekonomiska krisen har drabbat Spanien. I lördags satt vi bland tiotusentals madrileños på Puerta del Sol som hade samlats för att markera årsdagen av 15-M - förra årets protester mot nedskärningar. "No nos representan", ni representerar inte oss, stod det på en stor projektorduk som några ungdomar hade spänt fast på en byggnadsställning. Folkvalda politikers främsta uppgift är att just representera folket så vad händer när folket inte känner sig representerade längre?

Överallt i centrala Madrid sitter människor med plastmuggar och en liten skylt av wellpapp där det står att de inte har mat, ingenstans att bo och att de är sjuka. Min kompis som bor i Madrid, berättade om en morgon när hon var ute och sprang och fick se en uteliggare rätta till ett brunnslock. Förmodligen kom han upp efter en natt i kloakerna. De flesta som bor på gatan ser otroligt slitna ut och många lider säkert av psykiska sjukdomar eller har drogproblem, men det som kanske känns extra skrämmande är att man även ser människor som ser ut som vem som helst. En man med en någorlunda ren skjorta och ordentliga skor satt i ett gathörn vid Museo Reina Sofia med en skylt där det stod att han var 65 år och hemlös. "Snälla hjälp mig och ha en bra dag!". Det skulle kunna vara en kompis pappa, eller kanske min egen. Samhällets skyddsnät finns inte kvar och det känns omöjligt att upprätthålla någon slags distans till människorna som sitter där. Det skulle kunna vara vilken madridbo som helst som hamnar där.

Det verkar också finnas enormt många människor som precis håller sig på ytan, som precis klarar sig på jobb som egentligen inte finns. På Puerta del Sol, under protesterna, sprang det runt män med platskassar fulla med öl som de lite diskret försökte kränga till ungdomarna på torget. Efter klockan 22 är det nämligen inte tillåtet att sälja alkohol i affärerna. Extra uppgiven blir jag när jag från taxin ser några människor som står i centrifugerna vid rödljusen och försöker sälja vindrutetvättar till de stannande bilarna. Där, en söndag när solen står som högst på himlen och temperaturen håller sig runt 30 grader, står en kvinna med en ganska ordentlig gravidmage och försöker tjäna några euron. Vad händer om dessa människor blir sjuka? Finns det några pengar som gör att familjen klarar sig då? Eller får de försöka tränga sig ner vid en husvägg utmed någon turistgata och försöka tigga till sig lite pengar till mat?

Man blir alldeles tom när man ser alla dessa människor. Varje gång man går förbi och möter deras blickar gör man ett val. Antingen ger man dem pengar eller köper deras krimskrams eller så går man bara förbi. Oftast gör man det sistnämnda och varje gång känns det som en liten liten bit av en dör.