Det brinner, det brinner... inte...

Oftast så fungerar världen på ett ganska logiskt vis, a ger b och det mesta passar in i vårt tänkta mönster. Men så ibland så går det inte ihop sig alls. Som det här med att elda.

När jag var kanske runt 10-12 så satte vi in en braskamin i vardagsrummet. Mysigt, energieffektivt och en rad andra fördelar. Problemet var att jag sällan fick eld i den. Nu står jag här hemma hos min mamma typ 15 år senare och tittar på elden; tidningspapper i botten, ved ovanpå (jag har till och med sprutat på lite tändvätska för att få någon effekt på det hela). Pappret brinner ju bra, men det är ju det där kritiska läget när det ska ta eld i själva veden där det alltid skiter sig. Flammorna slickar runt runt veden och så blir de mindre och mindre, tills de dör.

Okej, tänker ni. Du är bara asdålig på att elda. Må så vara, men hur svårt kan det va? Och det är här den ologiska biten kommer in. Alla har vi väl sett videosnuttar i skolan eller under någon brandutbildning på ett risigt inrett vardagsrum med ett litet adventsljus på något bord. Ljuset välts omkull på duken, tio sekunder senare slår det ut stora flammor i gardinerna, stoppningen i fåtöljen äts snabbt upp och elden sprider sig som, ja, som en löpeld helt enkelt. En liten speakerröst från Statens provningsanstalt guidar oss i händelseförloppet och berättar att "efter två minuter är hela rummet övertänt".

Hur kan mina egna eldningsförsök där jag har papper, ved och tändvätska (noga utvalda eldningsmaterial alltså) och dessutom försöker fjutta på i en miljö vars hela syfte är att det ska brinna där, vara så framgångslösa? Jag måste säga att när man har stått framför en brasa och med tankekraft försökt få igång elden som en sista utväg, då har man inte riktigt lika mycket respekt för de där "Du släckte väl ljuset?"-lapparna som folk klistrar upp på sina ytterdörrar. Det känns bara helt ologiskt att mitt hus kan brinna upp när jag inte ens kan få eld på en torr träbit.