torsdag, september 27, 2012

Bara tills döden skiljer er åt

En kompis och jag diskuterade en gång huruvida vi som skilsmässobarn har svårare att tro på äktenskapet än andra. Jag har svårt att se att jag någonsin kommer vara 100 % säker på att den jag går tillsammans med fram till altaret, kommer vara den personen som jag kommer leva resten av mitt liv med. Ja menar, titta på statistiken. Vad är det som säger att jag inte är bland de 50 % som faktiskt skiljer sig? Att säga att "det kommer inte hända oss" känns bara naivt. Eller är det faktiskt så att när jag väl träffar den rätte så kommer det falla på plats? FAST å andra sidan. Hur många har inte varit 100 % säkra på att de ska leva ihop för resten av deras liv men ändå lämnar in sina skilsmässopapper 8 år senare?

Jag kanske är lite gammaldags, men jag tycker faktiskt att när man gifter sig så ska man i alla fall ha inställningen att det ska hålla för evigt. Förhållandet kanske inte håller och det är helt okej, men spela inte matchen om ni inte planerar att vinna.

Mitt problem med att andra skiljer sig är att det känns lite personligt varje gång. Det känns som att chansen att jag ska lyckas minskar för varje skilsmässa jag hör talas om. Mest deprimerande är det ju när man går till frisören och läser att typ alla Hollywood-människor som precis hade gift sig förra gången man satt i stolen med en back-och-framvänd cape på sig, nu har skiljt sig.

Så vad är det då för fel på kändisarna? Kastar sig ut i någon romans, står och hoppar i en soffa hos Oprah och gapar om hur mycket man älskar sin (sedan tre veckor tillbaka) flickvän (yes Tom Cruise, I'm talking to you). Och sen gifter de sig. Och sen skiljer de sig. Lär de sig aldrig? Är det någon som på riktigt tror att Brangelina kommer hålla för alltid? Världsdelarna börjar ju liksom ta slut, de kan inte hämta hem fler barn från tredje-världen för att ge dem ett liv i lyx och överflöd. Va fan ska de hitta på då? Alla par behöver en gemensam hobby liksom...

Jag älskar att läsa om de där kändisparen som lyckas hålla ihop det. Susan Sarandon och Tim Robbins (ja hon i Thelma & Louise och han i Nyckeln till frihet), hade varit ihop lika länge som jag var gammal (alltså de blev ihop 1986...). Tills. De. Gjorde. Slut. för tre år sedan. Den som för närvarande verkar inneha Hollywood-rekordet är vår käre John Travolta. Hoppas att han scientolog-hjärntvättat sin fru bättre än Tom Cruise gjorde med Katie Holmes så att fru Travolta stannar tills rymdskeppet kommer och hämtar hem dem.

fredag, augusti 10, 2012

Goda nyheter i Öst och West

Visst är det härligt när man läser goda nyheter i media. Idag läste jag att Way out west, festivalen som körde igång igår i fina Göteborg, inte kommer att servera något kött på festivalområdet, vilket kommer att minska festivalens miljöpåverkan med 20 %. Ja, varför inte liksom? Några dagar utan kött har inte en människa dött av (snarare tvärtom).

När prideparaden tågade genom Stockholm i lördags var ca 590 000 människor där och tittade eller deltog. Det är ganska mycket folk! Särskilt när man jämför med English Defence League (antimuslimsk organisation)manifestation, dit ca 50 personer dök upp.

Kärlek vs. hat: 1-0

torsdag, augusti 09, 2012

Veckans superpryl: opumpade cykeldäck

Ja, ni läste rätt (eller, jag skrev inte fel). Sedan jag kom hem från England har jag flåsande trampat runt i stan. "Ojoj vad har hänt med mig kondis", tänkte jag. Gud vad det var jobbigt att cykla. I ett par veckor höll jag på så. Pust och stånk. Tills en dag då jag stannade till vid en cykelpump och matade i lite luft i däcken. Sedan dess har jag svischat fram, däcken har knappt vidrört marken. Och jag har insett att det var inte mig det var fel på. Det var ju hojen. Och, om däcken aldrig hade varit opumpade från början hade jag aldrig kunnat glädjas över att min kondis inte var så himla dålig som jag från början trodde. Lite som att om man har en sten i skon ska man vänta så länge man kan med att ta bort den, för ju längre man väntar, desto skönare är det när man väl tar bort den.

Och med de visdomsorden säger jag tack för mig. Tack tack.

onsdag, augusti 08, 2012

Handboll är bäst, fuck fotboll

Handboll. Smaken är ju som baken men enligt mig är handboll lätt den roligaste lagsporten att titta på. Idag spelade Sverige mot Danmark i kvartsfinalen och det var spännande hela tiden och OLIIIDLIGT spännande typ en tredjedel av matchen. Hur ofta händer det i till exempel fotboll? Under en fotbollsmatch kan du ta dig en tupplur i soffan på 35 minuter eller till och med i 85 minuter och när du vaknar är det som att tiden har stått stilla. Längst upp i vänstra hörnet lyser nollorna.

Tre förklaringar till varför fotboll är tråkigare än handboll (ja, det här är väldigt objektivt om ni undrar):

1. Det blir (så gott som) aldrig mål i fotboll. I handboll blir det mål.
2. Handbollsspelarna ligger inte ner på backen och skriker som små barn för att en motspelare råkade springa förbi och vinddraget gjorde att de föll i backen (som de gör i fotboll).
3. Man varnar inte för passivt spel. I fotboll får man tråka ut publiken hur länge man vill. I handboll blir man av med bollen om man inte pallar att göra något vettigt med den. Kanske något för FIFA att fundera på...

Man kan ju också fundera på hur logisk en sport som fotboll är. Man ska få in en boll i ett mål. Med fötterna. Vilka andra aktiviteter utför vi med fötterna? Fötterna har vi för att gå/springa med samt sparka i väggen när vi är arga, varför, varför ska vi försöka peta in en boll i mål utan att använda händerna. OM de skulle börja använda händerna i fotboll (lite grann i alla fall), så kanske det skulle hända (haha!) lite mer. Ytterligare en sak för FIFA att fundera på...

måndag, juli 23, 2012

Drömmar - det tråkigaste som finns

Visst har ni vaknat upp från en härlig/knäpp/skum dröm någon gång och velat berätta den för något. Snälla, låt bli. Tyvärr finns det inget som är så tråkigt att lyssna på som folks drömmar. "Asså jag hade en så himla konstig dröm, jag var typ hemma, och så var min pappa där, fast det var liksom inte min pappa. Och sen helt plötsligt så var vi någon annanstans och vi cyklade liksom i luften. Sååå himla konstigt". Ja om det hade varit verklighet. Men nu råkade det ju va en dröm, och därmed ganska normalt.

Jag kan bara komma på två tillfällen när det faktiskt är okej att berätta om sina drömmar för någon annan och det är

1) när den man berättar för är med i drömmen. Det är helt okej om det är lite snuskigt. Man är ju liksom inte ansvarig för det man drömmer. Alternativt kan en gemensam bekant förekomma i drömmen, men då är diverse snuskigheter mer eller mindre ett krav.

2) om det är en heeelt jävla superstörd dröm. Det här är lite öppet för tolkning, men tänk er att det ska vara något som ni aldrig någonsin kunnat komma på ens i er vildaste fantasi.

Så. Nu har ni fått lite på fötterna. Mitt tips är att göra knäppa saker i verkligheten istället som ni kan berätta om. Kraven för wow-faktorn är mycket lägre då.

lördag, juli 07, 2012

Tjockisprofetian

Jag drömde om dig i natt, skrev jag till L på facebook. Vi skulle typ klämma oss igenom ett staket och du kom igenom men inte jag. Jag var tjockare än dig! Nu kanske ni tycker att jag är en väldigt elak vän men eftersom min L är gravid i åttonde månaden, vilket hon även var i drömmen, så tog hon inte illa upp.

Två dagar senare skickar en annan kompis ett meddelande till mig på facebook: Jag drömde om dig i natt. Du var jättetjock!

Hmm... jag börjar se ett mönster. För er som läste mitt inlägg om hur jag ibland misshandlar mig själv med godis så kan jag säga att det inte har blivit några direkta förbättringar på den fronten. Det här kanske är en varningssignal. Snart kommer jag börja klicka in på Gå-ner-20-kilo-på-4-veckor-annonserna på facebook och börja tillbe Fredrik Paulún. Något måste nog göras. Jag återkommer!

söndag, juli 01, 2012

Maturba... what?

Till skolan här i Bristol kommer folk från hela världen. I torsdags på en lektion satt jag bredvid Ah Young från Sydkorea. Hon verkar förstå det mesta i texterna vi läser och vi kan utan problem konversera på engelska.

Ibland förstår man dock att vi inte har förvärvat vår engelska på riktigt samma vis eller kanske snarare, inte blivit "utsatta" för samma vokabulär. Vår lärare gav oss ett papper med olika knasiga lagar från hela världen (typ "I Ohio är det olagligt att supa ner en fisk"). Vår uppgift var att försöka lista ut vilken av lagarna som var påhittad.

Jag och Ah Young samarbetade och läste igenom lagarna. Lag nummer två på listan löd "In Indonesia, the penalty for masturbation is decapitation" (I Indonesien är straffet för onani halshuggning). Jag sneglar på Ah Youngs papper och ser att hon ringar in orden masturbation och decapitation. "I don't understand, what is this?" säger hon och pekar med pennan på orden. Ehhh...

Nästa lag: "In Bahrain, a male doctor can only examine the genitals of a woman in the reflection of a mirror" (I Bahrain får en manlig läkare bara undersöka en kvinnas könsorgan genom att titta på dem i en spegel). Ah Young ringar in "genitals".

Jag började fundera. När lärde jag mig glosan "masturbation"? Det lär ju inte varit i skolan. Amerikansk populärkultur låter rimligare. Jag minns filmatiseringen av Hair, som jag såg långt innan jag kunde läsa undertexten, och sången Sodomy. Texten går såhär:

Sodomy
Fellatio
Cunnilingus
Pederasty

Father, why do these words sound so nasty?

Masturbation can be fun
Join the holy orgy
Kama Sutra
Everyone!

En vild gissning är att Hair aldrig blev en hit i Sydkorea...

Och, för er som undrar hur jag förklarade för Ah Young vad maturbation och genitals är för något: "it's when your touching yourself" och "a persons private area". "ÅÅhhh", sa Ah Young och var direkt med på notorna.