måndag, januari 28, 2013

En käftsmäll till barnen i Afrika

Bland barn, katter, maträtter i fågelperspektiv och glada semesterfötter med solnedgången i bakgrunden så dyker det ibland upp inlägg i nyhetsflödet på facebook som uppmanar en till handling. De påminner lite om kedjebreven man fick som liten där man minsann fick veta att om man skickade det vidare till tio vänner (för en tioåring med veckopeng så känns portokostnaden astronomisk!) så skulle ens drömkille (Nick Carter?) höra av sig inom två dagar medan om man lät bli skulle man drabbas av all världens olycka (att människor som lät bli att skicka vidare blev påkörda av bussar målades ut som regel snarare än undantag).

Tillbaka till nutid. Idag uppmanas vi att gilla och dela grejer på facebook för att göra världen till ett bättre ställe. På samma sätt som med kedjebreven är kopplingen mellan handlingen och det utlovade resultatet helt ologiskt. Som den här posten till exempel:


Få saker provocerar mig så mycket som ett inlägg som det här. Jag vet inte vad som är värst, att det faktiskt finns en goody two shoes där ute som tror att hen gör skillnad för världen genom att dra igång en sådan här grej eller de 79 000 puckon ute i (väst)världen som tror sig utföra en god gärning genom att klicka gilla. Ett gilla ger varken mat, demokrati eller fred (enligt goody two shoes ska det tydligen ge en bön men hur det ska hjälpa ungen på bilden är oklart). "Men det kan ju vara ett bra sätt att göra folk uppmärksamma på att alla inte har det lika bra som vi" kanske någon invänder. Allvarligt talat? Är det NÅGON i vår del av världen som lyckats undgå att det finns barn som svälter/bor på gatan/sniffar lim? Ska man sprida uppmärksamhet om något genom sociala medier känns det faktiskt rimligt att sprida något som folk inte har uppmärksammat än. Och är det NÅGON som ser den där bilden, klickar gilla och därefter gör någonting på riktigt? Att tänka att man minsann har gjort dagens goda gärning genom ett musklick och sedan gå vidare till att spela Hay Day är att ge barnet på bilden och alla andra barn som har det lika illa en digital käftsmäll. Var finns fuck you-knappen när man behöver den?

torsdag, januari 24, 2013

It's alive, it's alive!

Ja, det var ett tag sedan det var något liv i den här bloggen men nu kör vi en nytändning efter att trogna läsare (läs pappa) har önskat nya inlägg. Jag ska bara komma på något att skriva om så återkommer jag. Så håll i hatten nu kör vi!

fredag, oktober 26, 2012

Hårlös? Jag?

Problem: mina naglar har fått små små (typ knappnålsstora) gropar.
Googling: "gropar i naglarna"
Resultat: "På väg mot hel eller delvis flintskallighet"

Det var kanske inte riktigt det svaret jag hade hoppats på. Å andra sidan har man ju hört att man inte ska diagnostisera sig själv med hjälp av Internet, men jag kommer nog att vara liiite försiktigare med kammen och fönen i framtiden. Någon som har numret till en bra perukmakare? Just in case liksom...

fredag, oktober 12, 2012

Det brinner, det brinner... inte...

Oftast så fungerar världen på ett ganska logiskt vis, a ger b och det mesta passar in i vårt tänkta mönster. Men så ibland så går det inte ihop sig alls. Som det här med att elda.

När jag var kanske runt 10-12 så satte vi in en braskamin i vardagsrummet. Mysigt, energieffektivt och en rad andra fördelar. Problemet var att jag sällan fick eld i den. Nu står jag här hemma hos min mamma typ 15 år senare och tittar på elden; tidningspapper i botten, ved ovanpå (jag har till och med sprutat på lite tändvätska för att få någon effekt på det hela). Pappret brinner ju bra, men det är ju det där kritiska läget när det ska ta eld i själva veden där det alltid skiter sig. Flammorna slickar runt runt veden och så blir de mindre och mindre, tills de dör.

Okej, tänker ni. Du är bara asdålig på att elda. Må så vara, men hur svårt kan det va? Och det är här den ologiska biten kommer in. Alla har vi väl sett videosnuttar i skolan eller under någon brandutbildning på ett risigt inrett vardagsrum med ett litet adventsljus på något bord. Ljuset välts omkull på duken, tio sekunder senare slår det ut stora flammor i gardinerna, stoppningen i fåtöljen äts snabbt upp och elden sprider sig som, ja, som en löpeld helt enkelt. En liten speakerröst från Statens provningsanstalt guidar oss i händelseförloppet och berättar att "efter två minuter är hela rummet övertänt".

Hur kan mina egna eldningsförsök där jag har papper, ved och tändvätska (noga utvalda eldningsmaterial alltså) och dessutom försöker fjutta på i en miljö vars hela syfte är att det ska brinna där, vara så framgångslösa? Jag måste säga att när man har stått framför en brasa och med tankekraft försökt få igång elden som en sista utväg, då har man inte riktigt lika mycket respekt för de där "Du släckte väl ljuset?"-lapparna som folk klistrar upp på sina ytterdörrar. Det känns bara helt ologiskt att mitt hus kan brinna upp när jag inte ens kan få eld på en torr träbit.

fredag, oktober 05, 2012

Räddaren i skogen

Idag var jag ute och räddade kids i Rydsskogen (inte att förväxlas med Rydskidsen). De var vilse på cykelbanan med orienteringskartorna i högsta hugg och jag hjälpte dem vilket väl får anses vara lite fusk. Men om man nu ska försöka ha så mycket anknytning till verkligheten som möjligt i skolan så är det väl bra om ungarna lär sig att man kan fråga efter hjälp om man gått vilse.. Det är skills det också. Å andra sidan kanske mina råd var helt åt skogen. Bokstavligt talat.

måndag, oktober 01, 2012

Nej det handlar inte om mig...

Idag fick jag ett nyhetsmail från Amnesty International med ämnesraden: "Stå upp för rätten till bostad". JA! tänkte jag, och kände mig genast träffad eftersom jag är lite sådär mellan två bostäder (varav den andra inte riktigt är funnen ännu). När jag öppnade mailet såg jag att det handlade om romer i Italien som blir tvångsvräkta från sina skjul i olika läger runt om i landet. En man berättar att han blev av med jobbet för att han inte kunde använda bilen för att ta sig dit. Han och hans familj var nämligen tvungen att bo i den nu när de blivit av med sin bostad. Och här sitter jag och dissar andrahandskontrakt för att det var en så ful skinnsoffa i vardagsrummet... PERSPEKTIV!

torsdag, september 27, 2012

Bara tills döden skiljer er åt

En kompis och jag diskuterade en gång huruvida vi som skilsmässobarn har svårare att tro på äktenskapet än andra. Jag har svårt att se att jag någonsin kommer vara 100 % säker på att den jag går tillsammans med fram till altaret, kommer vara den personen som jag kommer leva resten av mitt liv med. Ja menar, titta på statistiken. Vad är det som säger att jag inte är bland de 50 % som faktiskt skiljer sig? Att säga att "det kommer inte hända oss" känns bara naivt. Eller är det faktiskt så att när jag väl träffar den rätte så kommer det falla på plats? FAST å andra sidan. Hur många har inte varit 100 % säkra på att de ska leva ihop för resten av deras liv men ändå lämnar in sina skilsmässopapper 8 år senare?

Jag kanske är lite gammaldags, men jag tycker faktiskt att när man gifter sig så ska man i alla fall ha inställningen att det ska hålla för evigt. Förhållandet kanske inte håller och det är helt okej, men spela inte matchen om ni inte planerar att vinna.

Mitt problem med att andra skiljer sig är att det känns lite personligt varje gång. Det känns som att chansen att jag ska lyckas minskar för varje skilsmässa jag hör talas om. Mest deprimerande är det ju när man går till frisören och läser att typ alla Hollywood-människor som precis hade gift sig förra gången man satt i stolen med en back-och-framvänd cape på sig, nu har skiljt sig.

Så vad är det då för fel på kändisarna? Kastar sig ut i någon romans, står och hoppar i en soffa hos Oprah och gapar om hur mycket man älskar sin (sedan tre veckor tillbaka) flickvän (yes Tom Cruise, I'm talking to you). Och sen gifter de sig. Och sen skiljer de sig. Lär de sig aldrig? Är det någon som på riktigt tror att Brangelina kommer hålla för alltid? Världsdelarna börjar ju liksom ta slut, de kan inte hämta hem fler barn från tredje-världen för att ge dem ett liv i lyx och överflöd. Va fan ska de hitta på då? Alla par behöver en gemensam hobby liksom...

Jag älskar att läsa om de där kändisparen som lyckas hålla ihop det. Susan Sarandon och Tim Robbins (ja hon i Thelma & Louise och han i Nyckeln till frihet), hade varit ihop lika länge som jag var gammal (alltså de blev ihop 1986...). Tills. De. Gjorde. Slut. för tre år sedan. Den som för närvarande verkar inneha Hollywood-rekordet är vår käre John Travolta. Hoppas att han scientolog-hjärntvättat sin fru bättre än Tom Cruise gjorde med Katie Holmes så att fru Travolta stannar tills rymdskeppet kommer och hämtar hem dem.