Oftast så fungerar världen på ett ganska logiskt vis, a ger b och det mesta passar in i vårt tänkta mönster. Men så ibland så går det inte ihop sig alls. Som det här med att elda.
När jag var kanske runt 10-12 så satte vi in en braskamin i vardagsrummet. Mysigt, energieffektivt och en rad andra fördelar. Problemet var att jag sällan fick eld i den. Nu står jag här hemma hos min mamma typ 15 år senare och tittar på elden; tidningspapper i botten, ved ovanpå (jag har till och med sprutat på lite tändvätska för att få någon effekt på det hela). Pappret brinner ju bra, men det är ju det där kritiska läget när det ska ta eld i själva veden där det alltid skiter sig. Flammorna slickar runt runt veden och så blir de mindre och mindre, tills de dör.
Okej, tänker ni. Du är bara asdålig på att elda. Må så vara, men hur svårt kan det va? Och det är här den ologiska biten kommer in. Alla har vi väl sett videosnuttar i skolan eller under någon brandutbildning på ett risigt inrett vardagsrum med ett litet adventsljus på något bord. Ljuset välts omkull på duken, tio sekunder senare slår det ut stora flammor i gardinerna, stoppningen i fåtöljen äts snabbt upp och elden sprider sig som, ja, som en löpeld helt enkelt. En liten speakerröst från Statens provningsanstalt guidar oss i händelseförloppet och berättar att "efter två minuter är hela rummet övertänt".
Hur kan mina egna eldningsförsök där jag har papper, ved och tändvätska (noga utvalda eldningsmaterial alltså) och dessutom försöker fjutta på i en miljö vars hela syfte är att det ska brinna där, vara så framgångslösa? Jag måste säga att när man har stått framför en brasa och med tankekraft försökt få igång elden som en sista utväg, då har man inte riktigt lika mycket respekt för de där "Du släckte väl ljuset?"-lapparna som folk klistrar upp på sina ytterdörrar. Det känns bara helt ologiskt att mitt hus kan brinna upp när jag inte ens kan få eld på en torr träbit.
fredag, oktober 12, 2012
fredag, oktober 05, 2012
Räddaren i skogen
Idag var jag ute och räddade kids i Rydsskogen (inte att förväxlas med Rydskidsen). De var vilse på cykelbanan med orienteringskartorna i högsta hugg och jag hjälpte dem vilket väl får anses vara lite fusk. Men om man nu ska försöka ha så mycket anknytning till verkligheten som möjligt i skolan så är det väl bra om ungarna lär sig att man kan fråga efter hjälp om man gått vilse.. Det är skills det också. Å andra sidan kanske mina råd var helt åt skogen. Bokstavligt talat.
måndag, oktober 01, 2012
Nej det handlar inte om mig...
Idag fick jag ett nyhetsmail från Amnesty International med ämnesraden: "Stå upp för rätten till bostad". JA! tänkte jag, och kände mig genast träffad eftersom jag är lite sådär mellan två bostäder (varav den andra inte riktigt är funnen ännu). När jag öppnade mailet såg jag att det handlade om romer i Italien som blir tvångsvräkta från sina skjul i olika läger runt om i landet. En man berättar att han blev av med jobbet för att han inte kunde använda bilen för att ta sig dit. Han och hans familj var nämligen tvungen att bo i den nu när de blivit av med sin bostad. Och här sitter jag och dissar andrahandskontrakt för att det var en så ful skinnsoffa i vardagsrummet... PERSPEKTIV!
torsdag, september 27, 2012
Bara tills döden skiljer er åt
En kompis och jag diskuterade en gång huruvida vi som skilsmässobarn har svårare att tro på äktenskapet än andra. Jag har svårt att se att jag någonsin kommer vara 100 % säker på att den jag går tillsammans med fram till altaret, kommer vara den personen som jag kommer leva resten av mitt liv med. Ja menar, titta på statistiken. Vad är det som säger att jag inte är bland de 50 % som faktiskt skiljer sig? Att säga att "det kommer inte hända oss" känns bara naivt. Eller är det faktiskt så att när jag väl träffar den rätte så kommer det falla på plats? FAST å andra sidan. Hur många har inte varit 100 % säkra på att de ska leva ihop för resten av deras liv men ändå lämnar in sina skilsmässopapper 8 år senare?
Jag kanske är lite gammaldags, men jag tycker faktiskt att när man gifter sig så ska man i alla fall ha inställningen att det ska hålla för evigt. Förhållandet kanske inte håller och det är helt okej, men spela inte matchen om ni inte planerar att vinna.
Mitt problem med att andra skiljer sig är att det känns lite personligt varje gång. Det känns som att chansen att jag ska lyckas minskar för varje skilsmässa jag hör talas om. Mest deprimerande är det ju när man går till frisören och läser att typ alla Hollywood-människor som precis hade gift sig förra gången man satt i stolen med en back-och-framvänd cape på sig, nu har skiljt sig.
Så vad är det då för fel på kändisarna? Kastar sig ut i någon romans, står och hoppar i en soffa hos Oprah och gapar om hur mycket man älskar sin (sedan tre veckor tillbaka) flickvän (yes Tom Cruise, I'm talking to you). Och sen gifter de sig. Och sen skiljer de sig. Lär de sig aldrig? Är det någon som på riktigt tror att Brangelina kommer hålla för alltid? Världsdelarna börjar ju liksom ta slut, de kan inte hämta hem fler barn från tredje-världen för att ge dem ett liv i lyx och överflöd. Va fan ska de hitta på då? Alla par behöver en gemensam hobby liksom...
Jag älskar att läsa om de där kändisparen som lyckas hålla ihop det. Susan Sarandon och Tim Robbins (ja hon i Thelma & Louise och han i Nyckeln till frihet), hade varit ihop lika länge som jag var gammal (alltså de blev ihop 1986...). Tills. De. Gjorde. Slut. för tre år sedan. Den som för närvarande verkar inneha Hollywood-rekordet är vår käre John Travolta. Hoppas att han scientolog-hjärntvättat sin fru bättre än Tom Cruise gjorde med Katie Holmes så att fru Travolta stannar tills rymdskeppet kommer och hämtar hem dem.
Jag kanske är lite gammaldags, men jag tycker faktiskt att när man gifter sig så ska man i alla fall ha inställningen att det ska hålla för evigt. Förhållandet kanske inte håller och det är helt okej, men spela inte matchen om ni inte planerar att vinna.
Mitt problem med att andra skiljer sig är att det känns lite personligt varje gång. Det känns som att chansen att jag ska lyckas minskar för varje skilsmässa jag hör talas om. Mest deprimerande är det ju när man går till frisören och läser att typ alla Hollywood-människor som precis hade gift sig förra gången man satt i stolen med en back-och-framvänd cape på sig, nu har skiljt sig.
Så vad är det då för fel på kändisarna? Kastar sig ut i någon romans, står och hoppar i en soffa hos Oprah och gapar om hur mycket man älskar sin (sedan tre veckor tillbaka) flickvän (yes Tom Cruise, I'm talking to you). Och sen gifter de sig. Och sen skiljer de sig. Lär de sig aldrig? Är det någon som på riktigt tror att Brangelina kommer hålla för alltid? Världsdelarna börjar ju liksom ta slut, de kan inte hämta hem fler barn från tredje-världen för att ge dem ett liv i lyx och överflöd. Va fan ska de hitta på då? Alla par behöver en gemensam hobby liksom...
Jag älskar att läsa om de där kändisparen som lyckas hålla ihop det. Susan Sarandon och Tim Robbins (ja hon i Thelma & Louise och han i Nyckeln till frihet), hade varit ihop lika länge som jag var gammal (alltså de blev ihop 1986...). Tills. De. Gjorde. Slut. för tre år sedan. Den som för närvarande verkar inneha Hollywood-rekordet är vår käre John Travolta. Hoppas att han scientolog-hjärntvättat sin fru bättre än Tom Cruise gjorde med Katie Holmes så att fru Travolta stannar tills rymdskeppet kommer och hämtar hem dem.
fredag, augusti 10, 2012
Goda nyheter i Öst och West
Visst är det härligt när man läser goda nyheter i media. Idag läste jag att Way out west, festivalen som körde igång igår i fina Göteborg, inte kommer att servera något kött på festivalområdet, vilket kommer att minska festivalens miljöpåverkan med 20 %. Ja, varför inte liksom? Några dagar utan kött har inte en människa dött av (snarare tvärtom).
När prideparaden tågade genom Stockholm i lördags var ca 590 000 människor där och tittade eller deltog. Det är ganska mycket folk! Särskilt när man jämför med English Defence League (antimuslimsk organisation)manifestation, dit ca 50 personer dök upp.
Kärlek vs. hat: 1-0
När prideparaden tågade genom Stockholm i lördags var ca 590 000 människor där och tittade eller deltog. Det är ganska mycket folk! Särskilt när man jämför med English Defence League (antimuslimsk organisation)manifestation, dit ca 50 personer dök upp.
Kärlek vs. hat: 1-0
torsdag, augusti 09, 2012
Veckans superpryl: opumpade cykeldäck
Ja, ni läste rätt (eller, jag skrev inte fel). Sedan jag kom hem från England har jag flåsande trampat runt i stan. "Ojoj vad har hänt med mig kondis", tänkte jag. Gud vad det var jobbigt att cykla. I ett par veckor höll jag på så. Pust och stånk. Tills en dag då jag stannade till vid en cykelpump och matade i lite luft i däcken. Sedan dess har jag svischat fram, däcken har knappt vidrört marken. Och jag har insett att det var inte mig det var fel på. Det var ju hojen. Och, om däcken aldrig hade varit opumpade från början hade jag aldrig kunnat glädjas över att min kondis inte var så himla dålig som jag från början trodde. Lite som att om man har en sten i skon ska man vänta så länge man kan med att ta bort den, för ju längre man väntar, desto skönare är det när man väl tar bort den.
Och med de visdomsorden säger jag tack för mig. Tack tack.
Och med de visdomsorden säger jag tack för mig. Tack tack.
onsdag, augusti 08, 2012
Handboll är bäst, fuck fotboll
Handboll. Smaken är ju som baken men enligt mig är handboll lätt den roligaste lagsporten att titta på. Idag spelade Sverige mot Danmark i kvartsfinalen och det var spännande hela tiden och OLIIIDLIGT spännande typ en tredjedel av matchen. Hur ofta händer det i till exempel fotboll? Under en fotbollsmatch kan du ta dig en tupplur i soffan på 35 minuter eller till och med i 85 minuter och när du vaknar är det som att tiden har stått stilla. Längst upp i vänstra hörnet lyser nollorna.
Tre förklaringar till varför fotboll är tråkigare än handboll (ja, det här är väldigt objektivt om ni undrar):
1. Det blir (så gott som) aldrig mål i fotboll. I handboll blir det mål.
2. Handbollsspelarna ligger inte ner på backen och skriker som små barn för att en motspelare råkade springa förbi och vinddraget gjorde att de föll i backen (som de gör i fotboll).
3. Man varnar inte för passivt spel. I fotboll får man tråka ut publiken hur länge man vill. I handboll blir man av med bollen om man inte pallar att göra något vettigt med den. Kanske något för FIFA att fundera på...
Man kan ju också fundera på hur logisk en sport som fotboll är. Man ska få in en boll i ett mål. Med fötterna. Vilka andra aktiviteter utför vi med fötterna? Fötterna har vi för att gå/springa med samt sparka i väggen när vi är arga, varför, varför ska vi försöka peta in en boll i mål utan att använda händerna. OM de skulle börja använda händerna i fotboll (lite grann i alla fall), så kanske det skulle hända (haha!) lite mer. Ytterligare en sak för FIFA att fundera på...
Tre förklaringar till varför fotboll är tråkigare än handboll (ja, det här är väldigt objektivt om ni undrar):
1. Det blir (så gott som) aldrig mål i fotboll. I handboll blir det mål.
2. Handbollsspelarna ligger inte ner på backen och skriker som små barn för att en motspelare råkade springa förbi och vinddraget gjorde att de föll i backen (som de gör i fotboll).
3. Man varnar inte för passivt spel. I fotboll får man tråka ut publiken hur länge man vill. I handboll blir man av med bollen om man inte pallar att göra något vettigt med den. Kanske något för FIFA att fundera på...
Man kan ju också fundera på hur logisk en sport som fotboll är. Man ska få in en boll i ett mål. Med fötterna. Vilka andra aktiviteter utför vi med fötterna? Fötterna har vi för att gå/springa med samt sparka i väggen när vi är arga, varför, varför ska vi försöka peta in en boll i mål utan att använda händerna. OM de skulle börja använda händerna i fotboll (lite grann i alla fall), så kanske det skulle hända (haha!) lite mer. Ytterligare en sak för FIFA att fundera på...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)