Veckans superpryl: opumpade cykeldäck

Ja, ni läste rätt (eller, jag skrev inte fel). Sedan jag kom hem från England har jag flåsande trampat runt i stan. "Ojoj vad har hänt med mig kondis", tänkte jag. Gud vad det var jobbigt att cykla. I ett par veckor höll jag på så. Pust och stånk. Tills en dag då jag stannade till vid en cykelpump och matade i lite luft i däcken. Sedan dess har jag svischat fram, däcken har knappt vidrört marken. Och jag har insett att det var inte mig det var fel på. Det var ju hojen. Och, om däcken aldrig hade varit opumpade från början hade jag aldrig kunnat glädjas över att min kondis inte var så himla dålig som jag från början trodde. Lite som att om man har en sten i skon ska man vänta så länge man kan med att ta bort den, för ju längre man väntar, desto skönare är det när man väl tar bort den.

Och med de visdomsorden säger jag tack för mig. Tack tack.