En mobil revolution

Min smartphone har på många sätt förändrat mitt liv. Till exempel så kan jag ha interagerat med min kompis Fanny både på Facebook-chatten, via WhatsApp och med några sms innan jag ens borstat tänderna. När vi sitter i biblioteket och pluggar ungefär 1,5 meter ifrån varandra händer det att telefonen piper till och då har Fanny kommit på något som hon måste delge mig. En gång kände jag behovet av att vara lite retro och slängde iväg en riktig lapp med ett handskrivet meddelande på: "Vill du komma hem till mig ikväll och äta hemlagad ärtsoppa" (ja, det blir inte mer old school än så). Fanny blev uppriktigt sagt rörd vilket man ju kan förstå när varenda inbjudan man fått sedan 2007 har kommit via ett facebook-event. Hon funderade till och med att på att ta ett kort på lappen och lägga ut den på Istagram.

Men en annan sak som jag (och säkert många andra) reflekterat över angående telefonutvecklingen är att mobilen inte längre är särskilt mobil. Ska jag vara hemifrån i mer än sex timmar så måste jag ta med mig min laddare och jag är ständigt beroende av att hitta ett vägguttag. En strömlös tillvaro är numera en orolig tillvaro. En gång i tiden var jag fri. Jag körde ner 3210:an i ena jeansfickan, maestrokortet i den andra och stoppade snusdosan bakfickan och sen var jag unstopable (ibland tog vi även på oss långa strumpor under jeansen som vi stoppade ner 1/2-liters pet-flaskor med grogg i but that's a different story altogether). Nu när mobilen (ha!) är stor som en hundvalp av en liten, sönderavlad ras är jag dömd till att bära handväska. Och handväska gör det ju så himla mycket svårare att dansa.

En käftsmäll till barnen i Afrika

Bland barn, katter, maträtter i fågelperspektiv och glada semesterfötter med solnedgången i bakgrunden så dyker det ibland upp inlägg i nyhetsflödet på facebook som uppmanar en till handling. De påminner lite om kedjebreven man fick som liten där man minsann fick veta att om man skickade det vidare till tio vänner (för en tioåring med veckopeng så känns portokostnaden astronomisk!) så skulle ens drömkille (Nick Carter?) höra av sig inom två dagar medan om man lät bli skulle man drabbas av all världens olycka (att människor som lät bli att skicka vidare blev påkörda av bussar målades ut som regel snarare än undantag).

Tillbaka till nutid. Idag uppmanas vi att gilla och dela grejer på facebook för att göra världen till ett bättre ställe. På samma sätt som med kedjebreven är kopplingen mellan handlingen och det utlovade resultatet helt ologiskt. Som den här posten till exempel:

Få saker provocerar mig så mycket som ett inlägg som det här. Jag vet inte vad som är värst, att det faktiskt finns en goody two shoes där ute som tror att hen gör skillnad för världen genom att dra igång en sådan här grej eller de 79 000 puckon ute i (väst)världen som tror sig utföra en god gärning genom att klicka gilla. Ett gilla ger varken mat, demokrati eller fred (enligt goody two shoes ska det tydligen ge en bön men hur det ska hjälpa ungen på bilden är oklart). "Men det kan ju vara ett bra sätt att göra folk uppmärksamma på att alla inte har det lika bra som vi" kanske någon invänder. Allvarligt talat? Är det NÅGON i vår del av världen som lyckats undgå att det finns barn som svälter/bor på gatan/sniffar lim? Ska man sprida uppmärksamhet om något genom sociala medier känns det faktiskt rimligt att sprida något som folk inte har uppmärksammat än. Och är det NÅGON som ser den där bilden, klickar gilla och därefter gör någonting på riktigt? Att tänka att man minsann har gjort dagens goda gärning genom ett musklick och sedan gå vidare till att spela Hay Day är att ge barnet på bilden och alla andra barn som har det lika illa en digital käftsmäll. Var finns fuck you-knappen när man behöver den?

It's alive, it's alive!

Ja, det var ett tag sedan det var något liv i den här bloggen men nu kör vi en nytändning efter att trogna läsare (läs pappa) har önskat nya inlägg. Jag ska bara komma på något att skriva om så återkommer jag. Så håll i hatten nu kör vi!

Hårlös? Jag?

Problem: mina naglar har fått små små (typ knappnålsstora) gropar.
Googling: "gropar i naglarna"
Resultat: "På väg mot hel eller delvis flintskallighet"

Det var kanske inte riktigt det svaret jag hade hoppats på. Å andra sidan har man ju hört att man inte ska diagnostisera sig själv med hjälp av Internet, men jag kommer nog att vara liiite försiktigare med kammen och fönen i framtiden. Någon som har numret till en bra perukmakare? Just in case liksom...

Det brinner, det brinner... inte...

Oftast så fungerar världen på ett ganska logiskt vis, a ger b och det mesta passar in i vårt tänkta mönster. Men så ibland så går det inte ihop sig alls. Som det här med att elda.

När jag var kanske runt 10-12 så satte vi in en braskamin i vardagsrummet. Mysigt, energieffektivt och en rad andra fördelar. Problemet var att jag sällan fick eld i den. Nu står jag här hemma hos min mamma typ 15 år senare och tittar på elden; tidningspapper i botten, ved ovanpå (jag har till och med sprutat på lite tändvätska för att få någon effekt på det hela). Pappret brinner ju bra, men det är ju det där kritiska läget när det ska ta eld i själva veden där det alltid skiter sig. Flammorna slickar runt runt veden och så blir de mindre och mindre, tills de dör.

Okej, tänker ni. Du är bara asdålig på att elda. Må så vara, men hur svårt kan det va? Och det är här den ologiska biten kommer in. Alla har vi väl sett videosnuttar i skolan eller under någon brandutbildning på ett risigt inrett vardagsrum med ett litet adventsljus på något bord. Ljuset välts omkull på duken, tio sekunder senare slår det ut stora flammor i gardinerna, stoppningen i fåtöljen äts snabbt upp och elden sprider sig som, ja, som en löpeld helt enkelt. En liten speakerröst från Statens provningsanstalt guidar oss i händelseförloppet och berättar att "efter två minuter är hela rummet övertänt".

Hur kan mina egna eldningsförsök där jag har papper, ved och tändvätska (noga utvalda eldningsmaterial alltså) och dessutom försöker fjutta på i en miljö vars hela syfte är att det ska brinna där, vara så framgångslösa? Jag måste säga att när man har stått framför en brasa och med tankekraft försökt få igång elden som en sista utväg, då har man inte riktigt lika mycket respekt för de där "Du släckte väl ljuset?"-lapparna som folk klistrar upp på sina ytterdörrar. Det känns bara helt ologiskt att mitt hus kan brinna upp när jag inte ens kan få eld på en torr träbit.

Räddaren i skogen

Idag var jag ute och räddade kids i Rydsskogen (inte att förväxlas med Rydskidsen). De var vilse på cykelbanan med orienteringskartorna i högsta hugg och jag hjälpte dem vilket väl får anses vara lite fusk. Men om man nu ska försöka ha så mycket anknytning till verkligheten som möjligt i skolan så är det väl bra om ungarna lär sig att man kan fråga efter hjälp om man gått vilse.. Det är skills det också. Å andra sidan kanske mina råd var helt åt skogen. Bokstavligt talat.

Nej det handlar inte om mig...

Idag fick jag ett nyhetsmail från Amnesty International med ämnesraden: "Stå upp för rätten till bostad". JA! tänkte jag, och kände mig genast träffad eftersom jag är lite sådär mellan två bostäder (varav den andra inte riktigt är funnen ännu). När jag öppnade mailet såg jag att det handlade om romer i Italien som blir tvångsvräkta från sina skjul i olika läger runt om i landet. En man berättar att han blev av med jobbet för att han inte kunde använda bilen för att ta sig dit. Han och hans familj var nämligen tvungen att bo i den nu när de blivit av med sin bostad. Och här sitter jag och dissar andrahandskontrakt för att det var en så ful skinnsoffa i vardagsrummet... PERSPEKTIV!