fredag, februari 01, 2013

En mobil revolution

Min smartphone har på många sätt förändrat mitt liv. Till exempel så kan jag ha interagerat med min kompis Fanny både på Facebook-chatten, via WhatsApp och med några sms innan jag ens borstat tänderna. När vi sitter i biblioteket och pluggar ungefär 1,5 meter ifrån varandra händer det att telefonen piper till och då har Fanny kommit på något som hon måste delge mig. En gång kände jag behovet av att vara lite retro och slängde iväg en riktig lapp med ett handskrivet meddelande på: "Vill du komma hem till mig ikväll och äta hemlagad ärtsoppa" (ja, det blir inte mer old school än så). Fanny blev uppriktigt sagt rörd vilket man ju kan förstå när varenda inbjudan man fått sedan 2007 har kommit via ett facebook-event. Hon funderade till och med att på att ta ett kort på lappen och lägga ut den på Istagram.

Men en annan sak som jag (och säkert många andra) reflekterat över angående telefonutvecklingen är att mobilen inte längre är särskilt mobil. Ska jag vara hemifrån i mer än sex timmar så måste jag ta med mig min laddare och jag är ständigt beroende av att hitta ett vägguttag. En strömlös tillvaro är numera en orolig tillvaro. En gång i tiden var jag fri. Jag körde ner 3210:an i ena jeansfickan, maestrokortet i den andra och stoppade snusdosan bakfickan och sen var jag unstopable (ibland tog vi även på oss långa strumpor under jeansen som vi stoppade ner 1/2-liters pet-flaskor med grogg i but that's a different story altogether). Nu när mobilen (ha!) är stor som en hundvalp av en liten, sönderavlad ras är jag dömd till att bära handväska. Och handväska gör det ju så himla mycket svårare att dansa.

måndag, januari 28, 2013

En käftsmäll till barnen i Afrika

Bland barn, katter, maträtter i fågelperspektiv och glada semesterfötter med solnedgången i bakgrunden så dyker det ibland upp inlägg i nyhetsflödet på facebook som uppmanar en till handling. De påminner lite om kedjebreven man fick som liten där man minsann fick veta att om man skickade det vidare till tio vänner (för en tioåring med veckopeng så känns portokostnaden astronomisk!) så skulle ens drömkille (Nick Carter?) höra av sig inom två dagar medan om man lät bli skulle man drabbas av all världens olycka (att människor som lät bli att skicka vidare blev påkörda av bussar målades ut som regel snarare än undantag).

Tillbaka till nutid. Idag uppmanas vi att gilla och dela grejer på facebook för att göra världen till ett bättre ställe. På samma sätt som med kedjebreven är kopplingen mellan handlingen och det utlovade resultatet helt ologiskt. Som den här posten till exempel:


Få saker provocerar mig så mycket som ett inlägg som det här. Jag vet inte vad som är värst, att det faktiskt finns en goody two shoes där ute som tror att hen gör skillnad för världen genom att dra igång en sådan här grej eller de 79 000 puckon ute i (väst)världen som tror sig utföra en god gärning genom att klicka gilla. Ett gilla ger varken mat, demokrati eller fred (enligt goody two shoes ska det tydligen ge en bön men hur det ska hjälpa ungen på bilden är oklart). "Men det kan ju vara ett bra sätt att göra folk uppmärksamma på att alla inte har det lika bra som vi" kanske någon invänder. Allvarligt talat? Är det NÅGON i vår del av världen som lyckats undgå att det finns barn som svälter/bor på gatan/sniffar lim? Ska man sprida uppmärksamhet om något genom sociala medier känns det faktiskt rimligt att sprida något som folk inte har uppmärksammat än. Och är det NÅGON som ser den där bilden, klickar gilla och därefter gör någonting på riktigt? Att tänka att man minsann har gjort dagens goda gärning genom ett musklick och sedan gå vidare till att spela Hay Day är att ge barnet på bilden och alla andra barn som har det lika illa en digital käftsmäll. Var finns fuck you-knappen när man behöver den?

torsdag, januari 24, 2013

It's alive, it's alive!

Ja, det var ett tag sedan det var något liv i den här bloggen men nu kör vi en nytändning efter att trogna läsare (läs pappa) har önskat nya inlägg. Jag ska bara komma på något att skriva om så återkommer jag. Så håll i hatten nu kör vi!